Tydligen fotade jag historia häromdan. Kan inte riktigt säga att jag förstår vad all uppståndelse ska vara bra för. Jag var mest nöjd och glad när de visade sig vara riktigt trevliga och lättjobbade istället för de divor jag blivit varnad för. Man ska med andra ord vara försiktig med att tro på sånt....

Hon som ser ut som jag har kommit hem för en kort visit.
Blod kan måhända vara tjockare än vatten men samma DNA smäller tametusan högre än det mesta.

Galasäsong som sagt, jag och Gustav stressade livet ur oss på Rockbjörnen i natt.
Men alltså, det var rätt coolt med abborna på scenen. Finns i en kvällstidning nära dig imorn. Notera för övrigt att repotrarna ser vettiga ut på bilden medan fotograferna ser ut att behöva psykologhjälp. Hur kan det komma sig?

Jo. Det var ju en helg också. Och då blev det en sväng norrut längs E4an till Gävle.
Det är en bra sak att jag liksom har fått Daniels vänner på köpet. Jag menar, vem kan motstå ett gäng där det är helt naturligt att hålla 30årsfester på isen?
Så vi iPhonefuskade på tipsrundan, lekte lekar, grillade korv och hetsade upp hundarna. Precis som det ska vara.

Alltså. Det är januari, årets mest deprimerande månad.
Jag försöker hanka mig fram med att lära mig nya saker (långfärdskridskor) och shoppa köksmaskiner (råsaftscentrigug är det nya svarta har jag hört).
Men det mest peppande hittills var nog besöket av Lars Dareberg på tidningen igår. Jag har haft lite svårt med motivationen så här i mörkret, så en kurs i ljudsbildspel med tillhörande diskussion var precis vad jag behövde. Ser du mig med en bandare i handen vet du vad som pågår.

Första arbetsdagen avklarad. Det är galasäsong och jag hamnade på Guldbaggen. Vimmel, sändning, efterfest. Inte mitt favoritjobb kanske, men attans vad kul det är att jobba igen. Eller alltså, det gäller kanske inte de sista sega timmarna på efterfesten. Men innan dess.
Reporter-Victor vill att inlägget ska ha rubriken "Han tog av sig sin kavaj, sparkade av sig båda skorna" men tji fick han för jag har ju inga rubriker. Men utan sulor på pjucken och med en kvarglömd kavaj fick han nöja sig med att låna skor av mig och glida runt i vinterjacka i vimmelhettan.
Nog nu.
Sömn nu.

(Länge leve det glamorösa livet som kvällstidningsfotograf...)

Ja ni, så var jag framme vid den sista dagen på resan. Den spenderades vid USA:s sydligaste punkt, Key West, pelikaner och fototokiga japaner som sällskap.
I morn bitti lyfter jag mot Svedala.

Kalla mig gärna lite bortskämd, men dykningen i Key Largo var sådär. Och de kallar sig för "Dive Capital of the World". Tjena.
Hade ingen kamera vilket inte gjorde så mycket eftersom det inte fanns nåt att fota. Men nu ska jag inte vara negativ, det är alltid roligt att öva på att blåsa luftringar (Lisa, ärligt talat: hur gör man?).
Anyho, ikväll hänger jag i mattan och kollar på månen genom palmbladen.
Bra så.

Men du Florida, det finns liksom ingen anledning att bre på så jämrans tjockt. Jag ÄR ju redan glad att vara tillbaka.
(och idag kallade hyrbilsförsäljaren min Honda Civic för sportbil, orimligt roligt!)

Jag fortsätter lite med djurtemat,
det här är riktat till biolog-syrran:
Varför bestämmer sig en hel drös med elefantsälar, i sina bästa år, för att simma upp på en begränsad strandsträcka och ligga där och skvätta sand på sig själva? Alltså, vi snackar 10 meter från highway 1? 100 meter längre ned längs vägen finns inte en säluschling att skåda?
Det fanns babysälar (kutar?) som diade och, givetvis, hannar som gruffade mot varandra på ett rätt gutturalt sätt. Se bilden liksom, kolla stackaren som sticker iväg med fenan mellan benen.
Förklaring tack!

Alltså, Highway 1 var ju så vackert att jag trillar av pinn men just nu har jag bara fåglar på hjärnan. Svängde runt en krök och höll tametusan på att krocka med en KONDOR. Fem (5) stycken cirklade precis utanför vägrenen, över stupet. Gång på gång kom de tillbaka, nära nog att jag hörde frasandet från vingarna. Vingarna ja, de här små sötnosarna har ungefär tre meter mellan spetsarna. Som en normalstor bil ungefär.
Stort, på så många sätt.

Alltså, har jag missat nåt? Kalifornien? California?
Var är solen, damnit?



Foto: Göran "Axel" Öberg

Ja ni. Det häringa nyåret tog liksom två hela dagar att repa sig ifrån. När gamla gymnasiekompisen Göran, med fru och vänner, otippat nog befann sig bara en dammig ökenstad bort från mig susade jag givetvis dit. Nyåret firades in i Beatty, Nevada på en saloon fylld med lokalbefolkning i flanellskjortor och Stetson-hattar. För övrigt, bara för att de Stetsonbeklädda dricker whiskeyshots som vatten, innebär det inte att du kan det. Kan vara bra att komma ihåg.
Sen bilåkning genom vilda västern ödelagda guldstäder.