..

Slogs just av grava overklighetskänslor. Jag står i halvtimmeslång BILTVÄTTSKÖ! Det är så sjukt mycket vuxenpoäng på det att det är obehagligt.

hur fan motiverar de sitt jävla krig nu?
sedan förra året har antalet dödade palestinier fördubblats till 660. Hälften av dessa var inte delaktiga i några våldsamheter, och 140 var minderåriga. 22 blev offer för Israels riktade mord, där man alltså helt rätt och slätt, och utan att ens försöka dölja det, riktar in sig på en person och dödar denna. Oftast stryker några civila med på kuppen, men vad gör väl det när man skyddar det utvalda folket?
Vilken hotbild har då den vanlige israelen att möta? Hur farliga är palestinierna?
I år har 23 israeler dött av palestinsk hand. 23 stycken. Alla siffror enligt B'tselem.
Det innebär att varje israeliskt liv är värt 28 stycken palestinska, enligt deras sätt att resonera.
Jag blir så sjukt ledsen. Det kommer inte ta slut. Jag har aldrig mött så mycket vänskap och glädje som där nere, och de förtjänar fred. Och land.



Bilder från 2002.

hmm. det kommer komma en tidning även i morgon. tror jag. men i bland undrar man.
Jag har tidigare hört rykten om en raket, och idag fick jag se den in action så att säga. Spännande. Fotograf Kjellerås sköt upp den i taket ett flertal gånger. Stort.

Ganska snart efter denna uppvisning ser jag fotograf Allard hälla upp vete och potatis mjöl i kaffekoppar och snart ställer han frågan: Vilket ser mest ut som kokain?
Frågan bollas fram och tillbaks och svaret blir potatis. Helt klart vitare och däremd bättre. Skönt att det blev uträtt.



(Man lär sig nåt nytt varje dag)

bra dag.
har just käkat lyxfrulle med Camilla (notera tiden), med ost, nybakat bröd och både tänd ängel och levande ljus. Sweet.
Snart vankas en av de 6 dvder vi var och hyrde just. Ibland förtjänar man en slapp dag.

ah. lugnet råder igen på roslagsgatan.
cementerade mitt tantrykte med en mastodont-2,5-timmes-promenad runt Brunnsviken.
Det var galet vackert och nu behöver jag inte mörka min dåliga koll på Hagaparken mer. Hade faktiskt aldrig sett Koppartälten även om jag varit på Fjärilshuset ett gäng gånger. I alla fall, det var vassruskor i motljus, frost på björkarna, betande svanar och småskogsstigar. Men så plötsligt hör jag ett frasande ljud, och ut ur vassen glider fem havskajaker genom den tunna isen. Aaahhh. Min paddelnerv fick nervösa ryckningar och det svider i mig att jag för tillfället faktiskt är kajaklös. Det blir helt klart en sån här till våren.

jag hatar julen.
det spelar ingen jävla roll hur man gör.
det är alltid nån som blir sur likförbannat.
nästa år befinner jag mig i en annan tidszon.

Systeryster.

nu är det tamejfan bevisat: Jag är en tant.
Har just hängt med min vän gråsparven som snaskar av talgbollen jag och Lisa hängt ut.
Det var trevligt och jag kan nästan se hur mitt hår blir grått och mina händer rynkiga.

julens små under.
jag har lyckats koka julgröt utan att bränna den. nu står den i kylen och väntar på att bli omvandlad till julens enda poäng: Ris á la Malta.
Vi har haft klapputdelning i läggan, Camilla fick 3,2 kilo oliver av mig och jag fick grymt snygga tekoppar av min vän i Roiboosberoendets träsk, Lisa.
Egentligen är det väl lite oanvarigt av henne som vän att uppmuntra mig, men jag ppskattar det.
Nu väntar jag mest på att höra vad familjen i Småland tycker om Julklappen.

Även om jag älskar mina sambos Camilla och Lisa, var det på tiden att jag hade en hel dag ensam. Bara läggan och jag.
Insåg att även om inte jag firar så finns det de som gör det, och att dessa förmodligen skulle vallfärda till mataffärerna idag. Jag kom på den briljanta lösningen för mig som vill undvika att frotteras med julskinkeshoppare, att Stockholms mest julbefriade mataffär måste ligga hemma i Rinkeby. Med andra ord styrde jag mitt röda åk mot Västerort, och när jag vandrade in på torget fick jag nästan tårar i ögonen. Det finns ingen plats jag gillar mer i denna stad.
Skönt att fly stilrena ekljusstakar i vasastan och landa i more-is-more julpyntsorgien framför Vivo.
Synd att familjen åkt till Småland, annars hade dagen varit komplett.
Nu väntar jag mest med spänning på att se vad de säger om min Julklapp. Är som sagt sjukt nöjd.

Pratade med systeryster alldeles nyss. Saknar henne ofantligt.
Hon mejlade över bilder från när jag var där sist.
Jag tror att det är hon som är till vänster. Ledtråd: det stenhårda grepp hon håller sin dykovana syster med.



En Thailandsresa bokas in per omgående. Tydligen är klimatkatastrofen bara positiv därnere för det är sjukt mycket djur på reven och det är den bästa dyksäsogen på länge. Jag tror det var det hin sa på en sprakig mobillinje nyss iaf.

Klimatkatastrofen har kommit till mitt badrum. Där har vi sen nån dag bara lyst upp med värmeljus.
Förklaringen är lika enkel som mitt samvete är svart:
Lampan dog. Vän av ordning kanske undrar varför jag inte bara kilade ner till Ica och köpte nya? För att jag har bestämt att i mitt nya liv (dvs nu) ska det bara användas energisparlampor och det har inte ica. Jag kan inte köpa på Ikea eftersom då riskerar jag en utskällning av ljusdesign-Emma som inte ser med blida ögon på energisparlampor i allmänhet och ikeas billiga i synnerhet. Det är nåt med färgåtergivningen.
Med andra ord har mitt inköp dragit ut lite på tiden. Men eftersom jag ändå befann mig på en stor elkedja för inhandlande av Familjens Julklapp så slog jag till. Snart är det åter ljust.
Kommer sakna att borsta tänderna i stearinljus-sken, men mitt samvete är lite lättare att bära.

nu har vi lagt ned uppsatsen för dagen.
ett tecken på att det var dags var att det återigen började klia överallt på mig. Jag måste vara allergisk mot 1 Ragnar, 2 Elektricitet, eller 3 Uppsatsen. De två första alternativen är så skrämmande att jag föredrar att tro att det är det sista.

Foto: Camilla

För övrigt är dagens låt en gammal goding:
Motorcycle emptiness med Manics.

From feudal serf to spender
This wonderful world of purchase power

Moi? Nejdå...

aaahhhh!
En snubbe från UPC var precis här och kopplade in min sond. Utan internet försmäktar jag på denna ö, som Pippi skulle sagt.


Fredag kväll var vigd till förberedelser för Flytten. Sagt och gjort, det packades och smiddes städplaner. Ganska snart kom Daniel och Stefan hem efter att ha shoppat femsiffrigt på nån kameraljudaffär. Det var sista gången de två kan mobba mig för min materialism. Jag har aldrig sett sån kärlek lysa ur Stefans ögon som när han omsorgsfullt kammade en sidbena på vindmuffen till micken.
I alla fall, det konstaterades att det var tråkigt att packa nykter, så de två musketörerna drog till Systemet och inhandlade 4 liter vin och en herrans massa öl. Följdaktligen var vi ganska glada men inte så packade (ha!) när Lisa med pojkvännen Martin ramlade hem på natten.
Daniel fick den föga attraktiva uppgiften att städa badrummet (se 28/11)
Som vanligt tog han tag i uppgiften med stort allvar och med en rejäl klunk rosé innanför västen skurade han typ halva kvällen.

Vi var ett rejält gäng som släpade: Viggo, Lisa, Martin, Mattias och Daniel, så det gick efter omständigheterna fort. 4 trappor med bara en liten gallerhiss är kanske inte höjdarförutsättningar för flytt.



Lisa hojtar från köket att det är dags att plugga så jag får dra det här fort.
Nya läggan är fantastisk. Har redan format ett starkt band med mina morgonpromenader i Vanadisparken. Har fått garage, vilket känns helt osannolikt. Det är ju i princip svårare att få det än att få lägenhet i stan. Sweet.


Jag har svårt att tro att det annalkande nya året kan bli annat än bra, förutsättningarna finns ju för en grym vår.

sitter och betalar räkningar och inser att betalningsmottagarna i ens internetbank säger sjukt mycket om ens liv.
Jag har tex 4 olika konton för parkeringsböter upplagda och behövde inte registrera Adressändringen som en ny mottagare.
Vad säger det egentligen om mig?

Har efter lite påtryckningar börjat packa. Morgondagen är vikt åt städning, jag har hunnit med ett rum och börjar jobba om en timme. Omöjlig ekvation? Yees...
Men vad har man nätter till?
Får nyckeln till nya lyan idag kl 7 så jag är sjukt sugen på att sticka dit efter jobbet, dvs vid 2tiden på natten.

Lagom när desperationen började smyga sig på där hemma i uppsatslyan plingade det till i min lur och lite jobb trillade in.
Så jag lämnade glatt hjälte-lisa med eländet och susade till Globen. Där tittade bildchef-marie lurigt på mig och sa: Bandy? Hur låter det?
Toppen sa jag, intet ont anande. När jag lite senare förklarade att jag tagit jobbet frivilligt tittade övriga fotored på mig som om jag var en förrymd anstalstfånge. Sen följde långa förklaringar om exakt vilken utrustning jag behövde. Inte fotografisk sådan utan kläder och fiffiga luggunderlagsplattor att stå på.
Det visade sig vara fantastiskt roligt även om jag inte riktigt fattar tjusningen att titta på det om man inte har en 400 glugg mellan sig och spelet.
Sen spelar det inte så stor roll att jobbet blev petat av vinnande handbollsdamer, huvudsaken är att jag, som det så präktigt heter, lärt mig något nytt idag oxå: det är sjukt svårt att få med bollen i bild när man plåtar bandy.

Ok, så här är det: Jag dansar sällan, eller inte. Men ikväll var det jämrans nära. Hey willpower blippade röven av mig och lisa. Efter en dag i ostbåge position framför Ragnar och Spss var det precis vad vi behövde. Trippel konsert på debaser var bokat och kvällen öppnades av Herman Düne som var precis lika amerikanska och gnälliga som jag förväntade mig. Dessutom ges alltid cred till skäggiga män som står med två trägrodor i handen och spelar som om deras liv hängde på det.
Efter detta stod Zeigeist på tur och jag förväntade mig nåt tyskt, skramligt och mörkt. Döm om min förvåning när det studsar upp 5 pers på sen iklädda renhuvuden och masker. Galen show med fladdrande avspärrningsband och guldcaper följer. En vild gissning är att de bildade bandet på nån typ av konstskola. Bra som attan.
Avslutar gör Hey Willpower. Upp på scen kommer en tanig vit kille som ser ut att komma direkt ifrån senaste Dreamhack. Bakom honom står sjukt vältränad och galet snygg svart dansbrud som lyfter hela konserten. På en piedestal en Mac. Och sen följer bland det bästa jag sett på scen på länge. Och det som toppar allt är att sångaren är så sjukt glad och tacksam över gensvaret. Jag flög hem.

Jag är så jävla glad att vi inte går upp med uppsatsen förrens i januari.

Asha Ali är en tankeställare. Jag tänkte på nån gång jag gått i min egen värld nedför gatan och plötsligt mött en person som ler, och insett att jag själv rusar. Att plötsligt tänka att hey! varför så jäkla fokuserad på målet? Det var en grym konsert och jag behövde bli påmind om att ha lite kul, så här i vintermörker och uppsatstid.

Innan dess spelade Eskju Divine vilket var kvällens överraskning. Att Asha skulle vara bra förväntade jag mig, men grabbarna innan hade jag knappt nån koll på. Efter lite dividerande kom jag och Lisa fram till att det var fluffigt mangel vi lyssnat på. Good stuff iaf.
Före konserten en snabbfika med lule-Joel som var i stan för att jobba, dvs spela tv-spel. Tur att ens vänner är så ansvarsfulla och vuxna. Blev som vanligt sjukt sugen att dra norrut. Jag hoppas att det blir en repa i januari lagom till kulturhus-invignings-festligheterna som går av stapeln då.
För övrigt är jag ganska säker på att jag åkte förbi en ort utanför Överkalix som heter Ansvar, i somras. Jag är oxå tämligen övertygad om att jag tog en bild av mig framför vägskylten, vilket förmodligen är det närmsta jag kommer komma det begreppet på länge än. Flytten kommer närmare med stormsteg (lördag är inte långt bort nog) och jag har än så länge packat noll (0) saker.

Tiger Lous video till the loyal är fortfarande det snyggaste sen martin stenmark rakade av sig håret. Ok, dålig liknelse, säg sen Justin Timberlake lämnade brittan och Nsync.



Bild från Piteå Dansar och Ler i somras.

Och när jag letade efter bilden på syrran hittade jag tre dvdskivor från när jag var och hälsade på henne i våras. Tror inte att jag gjort i ordning mer än ett par bilder därifrån. Mitt tålamod tryter ganska fort...

Hittade några (spridda) rutor jag gillade:


Gryning på nattåget till Bangkok, Thailand


Chinatown i Singapore



Tåg till Butterworth, Malaysia


Marknaden i Hat Yai, Thailand

Det finns inget bättre än att köra bil på mörka vägar med stereon på högsta. Idag stod färden från Sundsvall till Stockholm och mitt färdsällskap var bland annat Bob Dylan. Det är nåt med honom som gör att tankarna far iväg, och idag klurade jag bland annat på varför jag tycker så mycket om att ( och desperat behöver) vara själv.
Efter många vändor och allsång ( kan man sjunga allsång själv?) till Positively 4th street, kom jag fram till att det säkert har nåt med den där tvillingen jag har att göra.
Har man umgåtts med nån så mycket så får man kanske ett stort behov att bara vara ensam.
Nu har det dessvärre gått lite väl länge sen jag träffade henne, och jag saknar min ägghalva. Fast inte som man saknar en kompis eller familjen utan på nåt annat vis. Det känns liksom aldrig, på nåt newageigt vis, som att hon är särskilt lång borta. Även om Thailand rent geografiskt förstås är en bit.

ok. nu har jag släckt ned i rummet och sen tänt och släckt kökslampan bara för att se när tangenbordet på lyser upp.
Igen och igen ( och om jag skall erkänna - igen)
Borde jag istället oroa mig för klimathotet? Borde jag kolla på Love my way med resten av sundsvallarna? Borde jag bara förhålla mig helt sval till mitt nya inköp? Borde jag oroa mig för att jag är den mest materialistiska av alla jag känner?
Äh, shit vad tråkigt.

Nu ska jag tända kökslampan igen.

(Han är döpt till ragnar..)

Uppsatshelvetet måste ta slut, innan jag och lisa slutar prata med varandra.
Det vore tråkigt med tanke på att hon är en outsinlig källa till fantastiska citat:
Karolina ska till käftis och fixa en tand.
Lisa: Men, hur funkar det? Har du haft de där tänderna hela livet?

För övrigt skrivs detta på min nya, än så länge odöpta, Mac-leksak.
Sweet!

kunde inte låta bli.
kanske nästa års markus??

Jag sitter och pluggar, daniel slösurfar.
Efter typ en halvtimme:
D: Vem är det du sitter och flörtsmsar med?
L: Ingen, jag använder miniräknaren.

Detta liv! Är det höst eller är det höst?

oj. nu är jag hemma, efter 16 timmar på jobbet.
Markus vann Idol och jag blev upptryckt mot en vägg av en café opera gorilla. "SKARU FOTA ELLER?" Ja tack, det är liksom det som är mitt jobb. Daniel och Laura sitter och pluggar (nu!) och det enda jag kan tänka på är att få sova.
Träffade lite norrbottningar på Idol, och det är alltid trevligt. Både Joel och Linus var där för konkurrerande Luleåblaskor. Saknar den stan nåt ofantligt.

Har flytt in i pressrummet på cafe operas idolfest. Skulle aldrig hamnat här om jag inte plåtade, vilket är en av anledningarna till att jag tycker det är så jävla kul att jobba. Lite utav en social studie att se alla sponsorinbjudna finklädda jeppar minglar runt med gratissprit i handen.
Om en kvart anländer kändisarna och då är vi på plats på röda mattan. Det riktigt sjuka är att det, i just den stunden man gör det, är riktigt kul.