Ibland står man i mitt jobb och väntar länge utanför olika typer av hus. Man väntar på att nåt ska hända, eller inte hända, med kameran i hand.
Sitter man på detta vis utanför ett polishus kan det verka lite mystiskt. Då kommer folket i blått ut och frågar var man gör där.
Mycket mer underhållande om det händer någon annan än mig. Kollegan Robert på jobb i Västerås till exempel:

Popaganda utan kamera på axeln är trivsamt värre. Bob Hund, plastglasvin och stadsfestivalsnära till efterfesten liksom.

Haha!
Jag och Oisín ser likadana ut i tidningen idag.
Stor humor.

Helgen, hörrni! Jag tror forspaddling är det nya svarta.
Hemma från veckoslutets eskapader i Dala-Floda hamnade jag direkt i verkligheten. Eller så mycket av den jag ser med mitt jobb. Idag var jag här och mellan jobbandet och väntandet fanns vänner från förr och nu. Men nog nu, klockan är ju sen och gårdagens 4 sömntimmar behöver fyllas på.

Det finns inte en muskel som inte gör ont.
Inte. En. Enda.
Valsar och vågor och drag och svängar och ärligt talat, var vi inte mer tid under vattnet än över det idag?
Givetvis följer jobbet med hit och ett team från tidningen Turist dokumenterar allt vi gör.
Men det är ok.
Jag har så jäkla kul.
Av förståliga skäl finns inga bilder från forsen så ni får nöja er med kvällens dopp i tunnan.
I morgon kan vara dagen då jag fixar eskimåsvängen.
Kanske.

Ledig fredag är ren lyx.
Då ger man sig ut på vattnet med Anna-Karin och hinner med både solsken och spöregn på vägen till Kungshatt.
Nu är bilen packad och snart bär det av till Dala-Floda där jag ska få lite mer närgången vattenkontakt och lära ta mig fram i strömmande vatten. Efter helgen hoppas jag att jag behärskar forspaddlingens grunder och inte är allt för blåslagen.
Håll tummarna.

Jag och kollegan Ola hade en munter tävling om vems dag som var sämst. Han öppnade starkt med storyn om hur han tidigare under dagen satt eld på sina egna händer under en plåtning.
Svårslaget?
Jag kammade hem det tvivelaktiga priset genom att köra på en cyklist vid Norra Bantorget.
Och få svara för mina handlingar inför polis.

(For the record: Cyklisten klarade sig oskadd, han verkade mest bekymrad över om jackan hade gått sönder. Allt medan jag i mitt stilla sinne funderade på varför man är ute och cyklar på natten, i regn, i mörka kläder och utan lyse.
Och bestämmer sig för att köra om en annan cyklist mitt i en korsning. Jag var nog överlägset mest skakig av oss två.)

Varje morgon när jag slår på GPSen så tror den att vi är i Paris.
Det är lite uppiggande tycker jag.
Jag kan nästan känna doften av Metron där jag står i mitt vasastansgarage.

Oinspirerad, ofokuserad. Är jag.
Kolla in Joels eskapader på OS istället. Killen är så begåvad att vi ropar högt här på redaktionen.
Även i min semesterlängtande hjärna finns det möten som blixtrar till:
Eva och Åke Ortmark! En av de tre O:na! Journalistlegend!

Det kanske blir lite väl mycket shopping nu. Men ärligt talat, vem tackar nej till det här:

Och lördagen såg ut så här:

(Neil Young, Håkan Hellström, Flaming Lips, Lil Kim och Kelis)

Ok, så här så fredagens Way out West ut.
På ett ungefär:
(Grinderman, Broder Daniel, Franz Ferdinand och Sonic Youth)

I stundens hetta avskyr jag redigerare. Jag svär heligt och dyrt att från och med nu ska jag sluta vara den trevliga fotografen som alltid skickar in många bilder för att de ska ha nåt att välja på.
Jag har jobbat livet ur mig idag. 6 konserter och en intervju på Way out west. Det fanns EN bild jag brydde mig om. Och givetvis väljer de den absolut sämsta. Som är så dålig att jag helst inte vill ha mitt namn under den. Och vägrar byta ut den, med argument hittade på stenåldern.

Helvetes jävla skit.
Det här är fan inte kul.

Ärligt talat? 88 timmar och 58 minuter? För EN bild?
Köping befinner sig i ett internetvakuum,
där det är ok att bara kunna koppla upp sig i receptionen.
Och där inte ens 3g pucken funkar.

Där teliabutikens öppna trådlösa lockar.
Om jag trycker kinden mot deras stängda skyltfönster borde jag kanske kunna norpa lite bandbredd?

Måndagsregn.

Känns som om jag går omkring och väntar.
På vad är oklart, men nåt är det.
Ska bädda ned mig i soffan med te och en hjärndöd bok och inte svara i telefonen.

Lediga dagar i ett hav av jobb.
Då blir det mycket gjort och varje dygn känns som om det rymmer hur mycket som helst.
Småsyskonen sov över och vi fyllde timmarna med biobesök, asssassins creed, paddling, guitar hero, chipsätning och vattenkrig. Jag gör mitt bästa för att vara en så dålig förebild som möjligt.

Sen har ju frida flyttat och där står anna med färg i håret och vi hamnar på lokal och dricker vin. Hemfärd i ösregn, port för port.

Ok, jag ska precisera mig lite angående hotellet: