Ok. Upp vid halv sex och i säng vid två.
Sist i säng och först i bilen är fotografens arma lott.
Som hämnd publicerar jag härmed bilder på mina kollegor som jag tagit under förevändning att "testa blixten".

Helena:Markus:Martin:Ylva

Ibland saknar min musiksamling arg musik.
I dag känns den saknaden mer markant än andra dagar.
Jag vill lyssna på nåt som får mig att slänga ut tvn (om jag hade en) från fönstret.
Den här har roterat flitigt:
Gang of Four- Damaged Goods

Städning är inte min starka sida. Det kan inte undgått någon som vistats i min lägenhet senaste tiden.
Jag var därmed mycket nöjd med att komma upp till ett fläckfritt kök imorse, en skinande oas jämfört med kaoset utanför.
Gick och mös och tänkte att allt är nog inte förlorat ändå, jag kan ju trots all hålla ordning på en plats.
Sen slog det mig:
Jag är ju för fan aldrig där längre.
Det är nog månader sen jag gjorde något annat än slänga take-away kartonger i köket.
Svårt att hålla ordning då.
Så allt är nog förlorat ändå.

Äh. Folk är konstiga.
Besviken? Ja.
Förvånad? Nej.
Bitter? Snart.

Det tog en enda tonartshöjning för att vara tillbaka i schlagerbusiness igen.
Linköping är grejen, det pågår tydligen någon sorts musiktävling här.
I min egen, högst inofficiella, hotelltävling, kickar Linköping hästarsle.
Kolla bara på min utsikt:
Och så håller frukosten schlagertider. Dvs extraöppet. Dvs mer sömn till mig.
Sömn ja, ska jobba på det nu...

Datorlös, ledig, trött.
Det blir extrem mycket "Vänta med att tänka" med Hästpojken.
Jag ska nog sätta mig i soffan och följa det rådet.

Den fanns ju givetvis inte att finna på hela det vida nätet.
Håll till godo med Caligula istället.

Utan att ha någon som helst distans:
attans vilken bomb Carola&co släpper av i morgon.
Missat inte.

Men nu är det nog ändå mest dags att gå och lägga sig.

Tillbaks i Mello-land.
Västerås är brottsplatsen den här gången.
I väntan på veckans huvudperson genomled vi coverartisten från helvetet.
Niklas, Markus och Ylva har just genomlevt 15 sekunder av Suspicious minds.
På Harrys.

Vila var dagens ledord.
En runda runt Kungsholmen i Svante var ungefär så långt bort från schlagern jag kunde tänka mig, så så blev det.
Sittbrunnsfika i Karlbergskanalen. Sommartid är denna strecka förmodligen Sveriges mest paddlade, men nu var där bara jag på det spegelblanka vattnet.
Så fint, så fint. Men ord är som bekant inte min grej.
Så här såg det ut:

Då var första delfinalen avslutad och Christer skrällde. Såklart.
Jag ska inte säga att jag är missnöjd med min insats, men jag kommer göra det fan så mycket bättre nästa vecka. Det är ett löfte. Eller hot. Beroende hur man ställer sig til schlager-eländet.
Jag gillart.
Det gör Tobbe med.

Jag trodde aldrig att dessa ord skulle passera min läppar:
Jag ÄLSKAR Christer Sjögren. En fullständigt bisarr låt som ackompanjeras av ett scenuppträdande som inte är av denna världen. Tillsammans blir det strålande!
I pressrummet stämde församlade reportrar upp i allsång när refrängen gick igång.
I love Europe...


Reportrar Markus och Niklas har precis sett första 10 sekunderna av Christers framförande.
Niklas förträffliga intervju med hjälten finns givetvis här.

Jamensådär.
Då var Melodifestivalen i full gång och jag kommer de sex närmsta veckorna befinna mig i ett parallellt universum där glitter, glamour och skandaler är det enda som räknas.
Göteborg är skådeplatsen och aktörerna hittar du i en kvällstidning nära dig.
(Tips: leta efter rubriker som innehåller chock, kris, kollaps så hittar du snabbt rätt.)
Jag misstänker att jag kommer ha roligt nästan varje minut.
Den fantastiske Tobbe Ek bloggar allt, bland annat detta.

Åh, jag kommer inte ihåg.

Dagar som börjar med att man får en tavla i huvudet, var det de bra eller dåliga?

Svårt det där.

Jag är rätt förvirrad.
Därför är det skönt att träffa vänner som liksom får alla de där borttappade pusselbitarna att passa ihop. Anna är sån, allt blir liksom lite tydligare efter en stund med henne.

Förvirringen är extrem just nu, så lite tydlighet är vad jag behöver.