Poliser i Bagarmossen.

Jag sitter i en sörja av externa möten, falska skratt och ryggdunkningar allt paketerat i välstrukna skjortor och blanka skor.
Tåget dudunkar sig framåt och ja, jag har tråkigt.

Det finns dåliga människor, goda människor och så finns det Camilla.
Igår kväll när jag kom hem hade hon utplånat varje spår av den knarkarkvart jag vaknade upp i morgonen efter festen.
Bless.

Nu: Första klassfrukost med slipsnissarna på X2000 på väg söderut.
Goda nyheter är dock att kabinpersonalen fått igenom sina krav (yay!) så då blir det förhoppningsvis SAS hem ikväll.

På väg hem från olyckan visar sig ipoden från sin bästa sida och i tre timmar är det allsång till blondie, regina spektor, detroit cobras och nelly furtado. det blir kisspaus i energiskog och utanför susar rapsfält och röda lador förbi.
För fort kör jag och det finns hopp hopp i luften och när vi vevar ned rutan luktar det hägg och bakom örat har jag en vit blomma som reporter Linda hävdar heter hästblom men vi andra kallar hundkex.

Då blixtrar det som finns på mitt minneskort förbi. Den där nedblodade kompressen som låg kvar i vägrenen brevid två ensamma syrener.
För mig är det slutet av en 15 timmars arbetsdag, men för henne var det den sista dagen och för föräldrarna var det dagen då orden tog slut.

Det är skrämmande lätt att glömma bort.

Idag har jag kramat en p-vakt i ren och skär glädje.
En dag att komma ihåg.

Syrran!
Allt jag är är hon, men på ett annat vis.

Det blev paddling ändå.

Det här gjorde jag i förra veckan.
Och återigen slås jag av vilken tur jag har som får träffa fantastiska människor på arbetstid.

Jaha. Tack för det SMHI.
Det blir ingen paddling i helgen.

Många jobbtimmar senare tog sommarens första pass slut.
Fem lediga dagar sträcker sig framför mig som en evighet och när kära mor föreslår en resa till Mariestad och mormor tackar jag ja.
Så nu är jag i de manglade lakanen och broderade dukarnas land och det är riktigt trevligt.
Här hänger bilder på mig och syrran i olika stadier på väggarna och egenhändigt ihopsatta alster från syslöjden pryder sofforna.
Det är skönt att få ett sammanhang att sätta sig själv i och en kontrast att jämföra sitt liv med. Här går allt i ett synnerligen lugnt tempo och det kan ju vara skönt.
Ett tag.

utsikt 2.0
fortfarande ingen mat.

Ny stad, nytt hotell. Bättre utsikt.
Kunde lätt vänja mig vid det här.

Bilderna är skickade och jag är hungrig.
Dessvärre finns inget öppet inom 10 mil.
Attans.

Gardinerna i mitt rum är vinröda och prydda av mygg.
MYGG. Stort.

Åh. Jobb blir det mycket av. Ryggen säger AJAJ men magen säger MERMER.
Igår klättrade jag och reporter Liv på hustak på Riddarholmen. Det var skoj. Liv var höjdrädd. Det var riktigt skoj.
Idag har jag träffat en brud som mest är känd för utvik på 90talet och för sina stora bröst. Hon visade sig vara skärpt som få och det var nog den roligaste intervju jag varit med om. Helst av allt skulle jag vilja bli hennes bästa vän. Kommer kanske inte att hända men det känns lyxigt att ha möjligheten att krossa sina egna fördomar under arbetstid.

Hemma igen.
Kiruna:

I frukostmatsalen finns bara svart kaffe. Letar man lite hittar man ett oöppnat mjölkpaket med lång hållbarhet i kylen. Utsikten från mitt fönster består av tre lastpallar och en snöskyffel. Det är nollgradigt och från himlen vräker det ned snöblandat regn.
Vi träffas på ett slitet kontor. På hyllor längs väggarna står de röda fackvimplarna prydligt uppradade och i korridoren utanför finns bilder från gruvstrejken 69.
De är sammanbitna och trots att vi inte är så många känns rummet väldigt litet. På de gröna overallerna står det LKAB och gruvhjälmarna är slitna och skitiga.
Bilderna radar upp sig som stekta sparvar och gång på gång känns det där rycket i magtrakten som bara kommer när man vet att nåt bra fastnat på sensorn.
Kan man annat än älska norrbotten?

Reporter Staffans text var så bra att den gav mig rysningar och det blev ok på nätet så då känns det mindre jobbigt att få sin bild tokslaktad av redigerarna. Om det ska läggas in grafik i bilden (och det ska det inte)kan man väl undvika att lägga det över folks ansikten?

Känner på mig att jag var gnällig på jobbet i dag.
Det är dumt.
Det får vara slut med okynnesklagandet. Jag gillar ju det jag gör.
Så smäll mig gärna på vristen om jag bryter mot ovanstående.
Jag.Vill.Inte.Vara.En.Gnällig.Jävel

Dagens dåliga humör kan ju bero på avsaknaden av mat(hann inte äta förrens vid fem) alternativt det faktum att min kamera hade intimt umgänge med en stenhård bit trottoar.

Slutade vid halv nio och då körde jag i egna tankar och ganska snart var jag i Gröndal.
Så då klockan slog nio satt jag i kajaken och gled ut från bryggan.
Strålande strålande vacker solnedgång över Riddarfjärden och en sävlig runda runt Reimersholme gjorde slarvsylta av mitt dåliga humör.

Att göra planer är en sak. Att sen få verkligheten att passa in i planen kan ofta visa sig vara en knepigare historia.
Kära Mor och jag åkte till Åkersberga för att leta måste-ha-prylar på loppisen där. Vi vadade genom högar av gamla toys'r'us leksaker och dammiga serietidningar innan jag grävde fram min dyrgrip.
En äkta digital Seiko.
Från 80talet.
Oanvänd.

Ibland ibland har man tur.



Med fynden (det blev ett par Uppsala-Ekeby tallrikar också...)i ett stadigt grepp rattade vi sedan hemåt och hann väl köra modiga tre km innan mammas bil börjar låta som bilar inte ska. Det lyser röda lampor och vi svänger av.

Det ryker från expansionskärlet och det vet till och med jag att det inte är bra. Efter att ha kollat säkringar, haft telefonkonferens med pappa och fyllt på med stulet vatten (tack Bonden!) ger vi upp och ringer bärgaren.
När vi smäller igen huven är det som att mammas Skoda tar en sista suck och kylarprydnaden ramlar av med ett skrammel.
Vi hamnar på en bilmeck någonstans i Täby och det tar oss gott och väl en timme att ta oss hem meddelst tre olika busslinjer och mycket svärande.
Bilar.

Idag är inte vilken sketen lördag som helst.
Idag är Dagen då jag premiärpaddlat kajaken Svante.
It´s the beginning of a beautiful friendship.

Tänkte ta det lite lugnt och bara sticka bort till stadshuset och vända men när jag kom dit var det ju så strålande vackert att jag inte hade hjärta att vända.
Så det blev stilla kajakpicknick i Karlbergskanalen och ett långsamt paddlande fram till Hornsberg.

Sen blev vattnet svart och vinden ryckte i paddeln. Det här är lugnt tänkte jag glatt. Värre vind har jag varit ute i.
Då blev vattnet grönsvart och vågtoppar bröts och jag fick göra två försök för att ens ta mig under Tranebergsbron. Sen var det galen motvind runt hela Stora Essingen. Fick en 1 minuts paus i lä bakom en av bropelarna men annars var det full rulle. Mjölksyran skrek i armarna och motorbåtar fräste förbi och Svante tog svallen så fint att jag nästan fick en tår i ögonvrån.
Det var nog det roligaste jag varit med om på länge. Fick lust att skrika Ronjaskrik in i vinden (och ska jaga vara ärlig gjorde jag det).

Nu har jag en bubblande pirrig förälskelsekänsla i magen och jag lider med den delen av befolkningen som inte paddlar.
Utsträcker härmed en stående inbjudan om kajaktur i innerstan. Jag fixar båtar, flytväst och paddel och det enda just Du behöver bidra med är din närvaro.
Slå en pling så fixar vi det!

"Vi ska spela några låtar. En del gamla en del nya. Det är det vi gör."
Så sa Shout out louds och raddade sen upp hit efter hit. Dessvärre verkade de inte så tända och det var inte förrens på extranumren det kändes att de ville mig något.
Men med såna låtar blir det ju helt ok ändå.
Desto bättre var Of Montreal som verkligen verkligen såg ut att gilla det de gjorde. Så ska det vara. Sen skadar det ju inte att ha en androgyn sångare, en basist i änglavingar, en gitarrist i rysk pälshatt och en svinsnygg gästsångerska.
Ytlig?
Jag?

det här var igår.
idag är idag.
Nu väntar Shout oud louds och Of Montreal.

Ganska ofta säger folk till mig, och detta kommer även från folk som känner mig, "stackars dig som måste jobba så mycket". Jag vet aldrig riktigt vad jag ska säga.
För jag tycker inte att det är särskilt synd om mig.
Jag gillar mitt jobb. Att jobba så här mycket är ett VAL jag gjort. Visst det vore nice att kunna tacka nej då och då, men nu är det så här det funkar. Och då VÄLJER jag att acceptera det.
Jag har tusen anledningar till varför jag gör det, men egentligen vill jag väl bara ha sagt att det är lätt att glömma bort att vi oftast har ett val. Vi (jag?) är födda rätt in i jackpotten och kan göra vad fan vi vill.
Men att inse det ställer helt plötsligt krav på individen att utnyttja denna möjlighet och ta ansvar för vad som händer i ens liv.
Och då är det lättar att bara vara ett offer eller tycka synd om.

Josåattre...i veckan träffade jag Måns:

haha! jag vet inte om det är fel på mig men jag finner det ofantligt roligt att nån just googlat "dominanta kvinnor i stockholm" och kommit till min blogg tack vare det här korta inlägget.
och ännu roligare är det när man ser att denne anonyma typ surfar från
Landstinget i Uppsala.
Folk är galna.

Jahapp. Då var det första maj igen. Säga vad man vill men det är i alla fall roligast i syndikalisternas tåg. Dessutom har jag nog aldrig träffat så många jag känner på så kort tid. De flesta har jag inte träffat på ett par år så det blev ett gäng konversationen av typen:
De: Vad gör du nu då?
Jag: Jag frilansar som fotograf, mest åt Aftonbladet.
De: Jahaaaa...(lång paus)......hur är det/hur hamnade du där?



Haha! Snacka om att jag har gått över till fienden. Letade förgäves efter egenföretagarnas syndikat, men jag hittade inget.
Allvarligt talat, jag försvarar inte allt som står i tidningen men att kategoriskt avfärda kvällstidningarna som oläsbara tyder bara på ett ointresse för nyheter. det är bara de stora tidningarna som har råd att skicka folk dit där det händer. Dessutom kan jag lessna hårt på vänsterns elitistiska isoleringsvurm.
Vad fan blir bättre av att man håller sig i sitt hörn och blänger surt på omgivningen?


Dagens frågetecken måste ändå vara nassarna som kastade färgbomber på 44an i natt. Svarta färgbomber. På en svart dörr.
Dagens överraskning måste vara att den vegetariska sillen på sagda Kafé 44 faktiskt var goda. Kanske mest för att sillunchen är tradition.
Dagens försening måste vara att solen dök upp just när jag genomfrusen stod utanför min egen port. Varför är det alltid så jävla kallt på första maj?


I övrigt ska det bli intressant att se vad som händer ikväll. För första gången sen 1998 är det ingen gatufest planerad, vilket säker lämnat ett stort hål i kidsens schema.