I frukostmatsalen finns bara svart kaffe. Letar man lite hittar man ett oöppnat mjölkpaket med lång hållbarhet i kylen. Utsikten från mitt fönster består av tre lastpallar och en snöskyffel. Det är nollgradigt och från himlen vräker det ned snöblandat regn.
Vi träffas på ett slitet kontor. På hyllor längs väggarna står de röda fackvimplarna prydligt uppradade och i korridoren utanför finns bilder från gruvstrejken 69.
De är sammanbitna och trots att vi inte är så många känns rummet väldigt litet. På de gröna overallerna står det LKAB och gruvhjälmarna är slitna och skitiga.
Bilderna radar upp sig som stekta sparvar och gång på gång känns det där rycket i magtrakten som bara kommer när man vet att nåt bra fastnat på sensorn.
Kan man annat än älska norrbotten?

Reporter Staffans text var så bra att den gav mig rysningar och det blev ok på nätet så då känns det mindre jobbigt att få sin bild tokslaktad av redigerarna. Om det ska läggas in grafik i bilden (och det ska det inte)kan man väl undvika att lägga det över folks ansikten?