Senaste veckan har varit aningens, ska vi säga, hektisk.

I tisdags förra veckan satt jag På Ön och hade en alldeles fabulös afton med Piteås finest. Då flashade Dolt Nummer på mobilen och en aningens stressad bildredaktör frågade om jag kunde åka till Paris nästa morgon. Bisarrt tidigt morgonflyg bokades och inte många timmar efter telefonsamtalet landade jag i Parran. Där hade en ung svenska blivit mördad och jag och reporter Östman susade runt och blev utskällda av diverse olika källor.
Jag stapplade mig fram på dammig franska och genomförde till och med en intervju på språket jag trodde jag glömt.
Mademoiselle Ostman var tvungen att åka hem och blev ersatt med den fransktalande och därtill fantastiskt trevlige Staffan. Det blev mer åkande i finfin hyrAudi och kryssande mellan husrannsakningar, arresteringar, lantliga bankomater och sotiga fyndplatser.
När det mesta var gjort i Paris kom ett tips och vi störtade på planet till Toulouse. Ny hyrbil och flera timmars körande på landsbygden senare genomförde Staffan den kanske känslomässigt jobbigaste intervjun jag varit med om.
En halvdags slappande följde innan vi satte oss på flyget för att åka hem till svedala.
Bagaget var precis incheckat när det där fantastiska Dolda Numret visas igen och en röst ber oss att hoppa av i Frankfurt och istället styra kosan till Wien. Några timmar därifrån hade numera världsbekante herr Fritzl precis blivit avslöjad. Vi hamnar på Ybbstrasse och rätt in i årets kanske största mediecirkus. CNN, BBC, ORF. Alla tänkbara bokstavskombinationer är på plats och gör stå-uppor framför huset.
Efter några dagar kommer mindre utsliten avlösning och Staffan styr kosan hemåt.

Efter 7 dagar i 2 länder har jag gått igenom 5 hotell och 4 hyrbilar. Nu har jag fått BMW till Golf pris och denna godings nyckel får de bända ur mina händer.
Nu sitter jag på 11e våning på ett Hilton på annan ort och tar det lite lugnt innan allt drar igång igen imorn.
Herrejävlar vad jag älskar mitt jobb.

Jag vet, jag vet.
Jag vet att det är så det funkar, att här är hundratals fotografer och jag inte kan vara överallt samtidigt, och att vi jobbar i team och att jag inte snackar tyska och att allt görs för tidningens bästa och att redigerare inte gör de för att de hatar mig och att jag faktiskt inte skulle vilja jobba på en tidning som inte gör de prioriteringarna men ändå:
det känns tungt att slita som en jävla hund dygnet runt och sen bara ha frimärken i tidningen.

Staffan säger att jag är bra på att köra bil.
Det är ju alltid nåt.

Hur kan ingen ha sett? Märkt?
Det är i sanningen en galen värld.
Jag är i Österrike.

Igår var jag och Staffan i Mirande, Toulouse, idag är vi förmodligen någon helt annanstans.

Ok, stadshotellet i Aucht borde vara en toppen inspelningsplats för nästa The Shining.

Det blir liksom lite mera glamoröst att häcka utanför polishus om man har Pont Neuf som utsikt åt andra hållet. Slår Bergsgatan med hästlängder.

Det är ofattbart hur skruvade och rent ut sagt onda människor kan vara.

Jag självmedicinerar sånt här iställlet för att tänka mer:

Paris, Paris, Paris!
Har saknat, längtat och drömt om.
Jag går på gator som luktar precis som de gjorde när jag var sexton och kallade detta hemma.
Jag jobbar och kör bil och lyssnar på fransk chanson och gillar mitt arbete skarpt.

Samtidigt, någon annanstans:

I Åres backar var vårtecknen få, så jag missade det här med att den är här.
Våren alltså.
Men idag haglade det tydliga tecken:

Vårvibb 1:
Det hördes konstiga ljud från ett hörn i garagt under Globen. Där stod Eric Tagesson i och försökte desperat få igång sin vinterförvarade vespa. Gick sådär.
Efter ett par puttvändor hostade den igång och Eric gled iväg medans motorn höll.

Vårvibb 2:
Första svängen på vattnet utan illaluktande neoprenhandskar. Bara vatten mot fingrarna och en strålande fin sväng i solen.

Vi åker skidor.
Solen skiner och carvingsvängarna börjar sitta.
Kalla öl i backen och en tyst mobil.
Skönt ont i knänlårrumpa.

Avdelningen tidningshumor:
Lars Norén gör en Maja Lundgren och namnger och ger sig på offentliga personer i sin nya 1600 sidiga bok. Bland annat hoppar han på min arbetsplats förre chefredaktör Anders Gerdin och kallar honom för " den vidrigaste av dem alla". Varpå Gerdin svarar:

"Jag är stolt över att tillhöra en sådan prominent samling offentliga personer som denna. Norén är en lysande dramatiker, men jag önskar att han någon gång kunde titta ut genom fönstret, upptäcka våren, höra talgoxen och tycka om livet"

Strålande!

Tallkrogen är nästan obehagligt mysigt.
Där leker barn på gatan och krokusarna blommar och Konsum har extrapris på köttfärs.

Bo Bylund fick sparken för nån vecka sen och såg så ledsen ut att det gjorde lite ont i hjärtat.

Linus kom till stan med buller och bång, ett plastglas Slivovitza i ena handen och en knippe goda råd i andra.
En brunch och en David LaChapelle utställning senare känns det som en vinst för hela stockholmsområdet att han flyttat hit. Eller i alla fall till Uppsala.
Har också gjort det kanske konstigaste och roligaste jobbet hittills på Aftonbladet, ska fortsätta med det imorn så jag får hålla mig lite med att lägga upp bilder.
En mycket produktiv söndag avslutades med lite Lilla Essingen häng. Ofantligt trevligt som vanligt.
I morgon kommer närmare med stomsteg, och vet ni: det kommer bli skitkul då också.

Och Henning Larsens konserthus i Uppsala var så nedrans fint att det får ett eget inlägg.
Återigen trevligt att se det med folk som liksom fattar varför jag ååå:ar och ahh:ar över rostfria ytor och röda rulltrappor.

Systrarna Riklund kan vara bland det bästa som kommit från Norrbotten.
Och då är jag ett stort fan av allt BD relaterat.
Så konkurrensen är mördande.
Finare sällskap på en loppisrunda runt uppsala får man leta efter.