Att nåt ont alltid för nåt gott med sig är en hederlig klyscha, men inte mindre sann för det.
gårdagens mekaniker-från-helvetet som inte hade bilen klar i tid ledde till gudomlig cykeltur längs karlbergskanalen komplett med kajakprovning och strålande vårsol.
När Viggo för 185e gången ställde in träningen idag ledde de till en rafflande basketmatch med brorsan i rinkeby. Jag åkte föga förvånande på duktigt med stryk.
Hit me, dåliga saker. Jag är rustad.

Nu födelsedagsfirande.

15 dagar i Thailand

10 timmar på flyg
1 underbar syster
2 resor på Queen Scuba
28 dyk
2 manta rays
1 eagle ray (?)
1 000 000 fusiliers
1 avklarat djuprekord ( 43,7 m!)
1 Vrak
1 "vrak"
1 tysk idiot
1 mycket trevlig syster-pojkvän från manchester
1 avklarad nitrox-kurs
25 minuter totalt på stranden
0 sidor lästa i arabiska boken

2 månader tills syster+lee flyttar hem

BRA!

Foto:Lisa Bostrom Einarsson

det ar inte meningen att jag och min syster ska vara ifran varandra sa har lange.
Nu ar allt bra dock.
Det tog bara nan dag i Thailand innan jag konfererade med min vinterbleka hud och vi kom till ett gemensamt beslut om att jag ska med pa nasta batresa oxa. Stranden ar verkligen inte min grej, medans dykningen verkligen ar det.
Trots tokdalig sikt har jag haft det bra bra bra. Vi kom hem for nagra timmar sen och imorn ar det dags igen. Jag vill dyka nu!!

Jag är på...

...syrrans båt queen scuba. Sköldpaddor. Muränor. Akvariefiskar vart man än tittar. Jag vill aldrig komma upp när jag väl är där nere!

Ikvall drar vi ut med baten.
Bra bra bra dagar.

Språkförbistring

Till nästa gång: kolla översättningen innan tröjorna trycks upp...

Väntan

Flyget var föga förvånande sent så jag missade min anslutning. Sitter och rullar tummarna på bangkoks nya trendflygplats, och försöker föreställa mig hur varmt och skönt det är utanför detta aircon kylskåp. Det är ohyggligt skönt att vara här!

Galet dygn, galen helg.
Kort uttdrag:
backslick bingo med scanpix fotograf i fotofållan framför Diddys röda matta, 110 i söderledstunneln 04:20, hells angels jättevapen, iskall morgonväntan framför grand, 3 timmars sömn, damhckey med 10åring i buren, gröna vågen genom norrmalm, taxichaffis som skänker bort sin fleece till frusen fotograf.

Nu går planet om 3 timmar.

klockan är sju och nattens jakt är precis avslutad.
Jag har jobbat 21 timmar i sträck.
Om ytterligare några timmar går mitt plan till thailand. Jag har inte packat, städat eller fixat nåt av alla de tre tusen sakerna jag skulle göra idag.
Skit samma.
Nu ska här sovas.

Japp. Kanoner var det ja.

Stort.

Det händer som tur är inte så ofta att äldre och mer erfarna (manliga) fotografer klappar mig på huvudet när jag är ute på jobb. Idag hade jag inte tur.
Jag och ung kvinnlig reporter åker iväg på ett tips och vid polisavspärrningarna träffar vi Konkurrenten, som redan är där.
Det kom kommentarer på vår ankomst (efter deras), på hur jag skulle förhålla mig till de jag fotade, på min utrustning (inte samma som deras)
Sen svepte de iväg med kommentaren "ja här händer ju inget mer, vi har ju redan vad vi behöver!".

Då.Kommer.Nyheten.

Vi har den. Det har inte de.
Som grädde på moset säger nyhetschefen när han får höra om huvudklapparna "Då måste vi köra bildbyline på er, för att riktigt knäppa dem på näsan"

Dessutom tar fotograf Gustav en bildbyline där jag ser...snäll...ut. Och snäll är väl bra?

Fast vid närmare eftertanke är nog ändå Trains to Brazil med Guillemots dagens låt.
Konserten i höstas var sådär tokbra att jag liksom inte ville ser nån mer på länge bara för att komma ihåg.

ojdå. har aldrig varit ett särskilt stort hives fan.
men love in plaster är bra skit.

Vart är världen (och med det menar jag moi) på väg?
Jag har just ställt mig i en ohyggligt nördig kö till en kamera som knappt finns ännu och nu ska jag köra till båtmässan för att spana in små fartyg som framförs meddelst paddel. Och nej, det är inte på jobb.

nej nej NEJ, jag har INTE ont i halsen och är absolut inte täppt i näsan.
Det vore skitdumt för jag åker ju om fyra dagar och ska dyka och dyker man med igentäppt näsa kommer man ner men inte upp.
det går inte att tryckutjämna och det gör ont och jag får sitta på botten och lisa får komma med nya tuber åt mig och allt blir så förbannat komplicerat.
Så det är ju en jävla tur att allt detta inte kommer drabba mig för jag VÄGRAR vara förkyld.

Så såg det ut igår.

Har man tråkigt, kan man alltid ta självporträtt där man ser ut som en psykotisk, motorsågssvängande galning.
Det gjorde jag i morse innan jag tog mig i kragen och knatade runt Brunnsviken (de 11 km tar typ 3 timmar när det är halt).
Sen fika med Robin på String. Där har jag knappt varit sen jag var en inventarie i soffan i hörnet på gymnasiet. Då käkade jag Delicatobollar (det enda som var vegan) och försökte desperat lära mig att spela schack. Då kunde man hänga i andra hörnet och se cool och svår ut samtidigt som man låtasdes klura ut genialiska drag.
Jag lyckades aldrig särskilt bra...
Sen ringde den lilla gratistidningen och jag fick till min glädje fota basket. I min bok är detta sporternas sport. Det händer mycket, spelet är verkligen inte slut innan slutsignalen, det kommer många SNYGGA mål. Herregud när såg ni senast nåt lika snyggt som en dunk i fotboll?
Det var iofs sjukt roligt att Inter började slåss som värmlänningar på folkpark när de åkte ur, det måste jag säga. Ibland är fotboll underhållande.

Nu blev jag på bättre humör.
Det går att göra andra saker och gillar man inte sin situation är det bara att göra något annat.
Segla runt jorden till exempel.

Man ska inte blogga när man är på dåligt humör.
Så jag skiter i det.

Det är roligt att se hur folk i omgivningen förändras och liksom anpassar sig till vad som förväntas av dem.
Har varit på födelsedagsfika med en massa folk jag inte träffat på länge och då får man liksom lite ett utanförperspektiv.
PR snubben som jag inte träffat på ett år har träffat blond, supertrevlig tjej med pärlörhängen, paren som jag med säkerhet vet inte hade det så bra för ett år sen är fortfarande tillsammans, nån har skaffat barn, och de är alla så jäkla vuxna.
Absolut inget fel i det. Hade trevligt och det var uppriktigt kul att träffa denna del av bekantskapskretsen igen, men ändå....

Är det bara jag som känner att den vuxna delen av mitt liv är ohyggligt långt borta?

Emma

Wilma

Solna

Jaha. Nu har sommar och kajaklängtan slagit till ordentligt.
Dum som jag är vandrade jag in på Naturkompaniet och det tog inte lång tid innan jag reashoppade grymmaste jackan och merinounderställ för en normal månadshyra.
Mitt försvar är att med tanke på att jag paddlat i princip sen innan jag kunde gå så är det väl på tiden att jag skaffade lite bra utrustning. Men ändå.
Snart snart är det dags för premiär, det kan väl inte dröja så länge till innan isen släpper och solen börjar värma eller?
Under tiden kollar jag på bilder från förra sommarens solofärd i Luleå skärgård.
Jag längtar.

Tråkigt tråkigt tråkigt.
Arabiska verbböjningar och regn. Rivna morötter och vinterblekhet.
Mars har börjar men likförbannat känns det som dystraste februari.

Nedräkningen till Thailand har börjat. Längtar och kopierar bilder från sist.
Snart snart snart ska jag inte frysa.
Snart snart snart får jag träffa solbränd systeryster som saknas ohyggligt.

Min raska morgonpromenad blev istället ett slaskigt hoppande mellan trottoarens få torra ytor. Tillslut förirrade jag mig in på Östermalm och där upptäckte jag en ny värld.
Jag har en grej för kyrkor, jag gillar dem. När de dessutom ligger på en höjd, är byggda av tegel och insvepta i dimma gillar jag dem skarpt.