Kära Mor och jag åkte till Åkersberga för att leta måste-ha-prylar på loppisen där. Vi vadade genom högar av gamla toys'r'us leksaker och dammiga serietidningar innan jag grävde fram min dyrgrip.
En äkta digital Seiko.
Från 80talet.
Oanvänd.
Ibland ibland har man tur.
Med fynden (det blev ett par Uppsala-Ekeby tallrikar också...)i ett stadigt grepp rattade vi sedan hemåt och hann väl köra modiga tre km innan mammas bil börjar låta som bilar inte ska. Det lyser röda lampor och vi svänger av.
Det ryker från expansionskärlet och det vet till och med jag att det inte är bra. Efter att ha kollat säkringar, haft telefonkonferens med pappa och fyllt på med stulet vatten (tack Bonden!) ger vi upp och ringer bärgaren.
När vi smäller igen huven är det som att mammas Skoda tar en sista suck och kylarprydnaden ramlar av med ett skrammel.
Vi hamnar på en bilmeck någonstans i Täby och det tar oss gott och väl en timme att ta oss hem meddelst tre olika busslinjer och mycket svärande.
Bilar.
2 kommentarer:
Klockan är ju lovely! Och det här med bilen ser förstås väldigt... dramatiskt ut. Tur att det finns buss ändå.
inte fullt så dramatiskt kanske. men ändå. ett äventyr trots allt!
Skicka en kommentar