Med jämna mellanrum börjar jag Ett Nytt Liv.
Så även denna morgon.
06:38 parkerade jag kärran utanför Eriksdalsbadet och sen spenderade jag nån timme i orkidéprydda omklädningsrum och russinfyllda bassänger.
Mycket bra för det dåliga samvetet och förhoppningsvis ett steg i rätt riktning inför beach 2008.
Det känns alltid som om jag är tillbaka i Bromstensskolans omklädningsrum när jag är i badhus. Folk hasar omkring i tofflor, blåser håret i fönar som garanterat ger dig hjälmfrippa och ser överlag ut som om nån tvingat dit dem.
Dessa likheter kan jag tåla men jag är oändligt glad att Hillevis visselpipa inte skar genom luften i morse.

Det kan väl inte ha undgått någon att jag gillar mitt jobb. Oftast är det strålande roligt att sticka ut på uppdrag.
Ibland är det mindre kul. Jag läser nåt om p-böter och pensionärer och dans i jobblistan och kan knappt kväva en gäspning. Jobbet i sig visar sig vara precis lika tråkigt som det lät, men medan vi väntar på vår kontakt hinner jag springa runt lite i lokalen och plåta för mig själv.
Och det visar sig fort att 400 dansgalna pensionärer i ett rum är oerhört fotogeniskt.
Jag säger bara vatten i platstmugg, skopåsar och dunkel belysning.

Syrran och jag har samma DNA, en oundviklig effekt av att vara tvillingar.
Intressant är att denna likhet till trots reagerar vi totalt olika i samma situation. En kort bilresa från Stockholm finns det senaste tillskottet till det Boströmska familjeträdet. Leah är tre veckor gammal och,om det färgglada språket ursäktas, helt jävla underbar.
Men, och detta är ett viktigt men, jag nöjer mig med att titta på henne på replängds avstånd. Jag uppskattar att pilla lite på hennes osannolikt mjuka fötter och tycker det är grymt att se den lilla familjen tillsammans.
Syrran däremot får nåt blankt i blicken, börjar kuttra som en skogsduva på friarstråt och vill knappt släppa den lilla parveln i från sig. Man kan riktigt se hormonerna pumpas ut i blodomloppet som kylarvattnet vid Ringhals, och jag säger bara det Lee:
Be afraid. Be very afraid...

Alltså skräckfilm.
Jag antar att det går att analysera som den moderna människans behov att bli kontrollerat skrämd i ett samhälle styrt av trygghetsnarkomaner osv osv.
Eller så gillar vi helt enkelt att skrika lite i biomörkret.
Jag skriker. Högt. Och sitter nu med samtliga lampor tända och musik på och skriver detta.
Samtidigt är jag plågsamt medveten om att det inte hjälpte Cusack i rum 1408 det minsta.
Det blir en hålögd morgondag.

Personen som har skrivit hela texten till Laaksos Västerbron på räcket till sagda bro är utan tvekan dagens, om inte veckans, hjälte.
Varje gång jag ledsnar på den här stan krävs det bara ett litet besök däruppe för att jag ska inse varför jag aldrig vill bo någon annanstans i Sverige.
Så angående promenader från Kungsholmen till Söder håller jag inte med herr Krunegård.
Västerbron, I love walking on you.

Åh, jag tror Vetekatten befinner sig i ett tidsvakuum. Därinne räknas fortfarande hemmafru som en yrke och köpekakor är lite finare än hemmagjorda.
Det känns som att vara på besök i någons vardagsrum och när de dessutom lite överraskande serverar afternoon tea blir jag lite varm i magen.
Välja te som en pommaderad yngling serverar på bricka med små kannor och silvertång till sockerbitarna.
Med sällskap av Anna, en av norrbottens finest, blev en vanlig sketen torsdag brabrabra.

Om det med att bli vuxen menas att ha ett jobb med schema på dagtid, gå hem när man ska, bli bjuden på middag hos vänner och sen köra hem innan klockan är alltför mycket, så är jag OK med det.
Om alla kvällar är som denna behöver jag bara planka in på eriksdalsbadet då och då för att känna att jag lever.

Jaha. Igår när jag gick från jobbet mös jag lite.
Nöjd tror jag att det kallas.
Mindre nöjd när jag bläddrar fram resultatet idag.
Tråkigt tror jag att det kallas.
Jag antar att det helt enkelt är så att jag inte förstår.
Vad som blir bäst. Eller nåt.
Så här såg han ut i min tappning:

Inom loppet av en vecka har jag fotat två landsfäder, Kungen och Göran P.
Nu funderar jag så smått på vem som skulle fullända trojkan...
Svennis? Leif GW? Ola Salo?

I dessa halvsega och ganska så brungråfärgade dagar är en söndagsmiddag tydligen vad som behövs för att få tillbaka livsandarna igen.
Det finns inget trångmål som är större än att lite potatismos och brunsås kan få rätsida på det igen. Särskilt inte om det inmundigas i ett lysande sällskap:
Joel rökte vattenpipa, Anna Karin jobbar på 31 tidningar, Gurra berättade kockskrönor, Jojo la sig på golvet, Mattias satt i hedersfåtöljen och David körde ner en sked i halsen.
Bra där.

Jag vet inte hur eller när det började.
Jag vet inte heller varför, för det har sannerligen inte alltid varit så här illa ställt med mig.
Men det är ett faktum.

Jag är helt inkapabel att bo själv. När jag delar lägenhet är jag ibland den som med en lätt martytdragning diskar och städar för att sen bli lite ledsen när det skräpas ned. Ibland är jag den som rycker tag i allt när det börjar bli ohälsosamt stökigt. På senare tid är det oftast så att stökigheten stör mig men jag gör inget åt den.
På senare tid har det till och med slutat irritera mig. Det är inte förren jag med säkerhet vet att det kommer komma besök som jag gör en ansats att röja upp bland kläder, disk och tekniska prylar som ligger slängda lite huller om buller överallt.
Det bildas gångar.

Och jag är nöjd. Och lat.

Osannolikt är bara förnamnet.
Sparkar mig själv på smalbenet medans jag skriver detta men dagens hjälte är utan tvekan H.M Carl Gustaf.
När konkurrentens reporter ställde en privat fråga idag under jakten, kontrade han snabbt:

-Spekulationer är ju allt du skriver så du hittar väl på nåt.

Strålande!

Återigen vill jag hylla taxichaffisar som väntar tills man kommit till porten innan de drar.
Håller de de dessutom klaffen under resan är de värda sin vikt i guld.
Jag vill inte sitta och diskutera dagens väder utan trivs utmärkt med att se Stockholm glida förbi utanför med Vinyl som soundtrack.

Ännu en vitaminkick denna gråa onsdagsmorgon:
På jobb med Pernilla:

10:22 Åh, jag vill bara ha dem allihop!
10:23 Ta mig här och nu!

Jobbet? Enkät i T-Centralen.

Jag ska nu ignorera den obscent tidiga timmen och konstatera att saker är bra.
Jävligt bra.
Anledningar i urval:
ADHD, Jonas Game, fantastisk sprittig första låt på nya skivan
Laakso, Debaser, spelning imorn
Skansktullsbron i morgon ljus, utsikt
Tända ljus, frukostbelysning
Vardagsplaner, middagpaddlingfikaölsoffhäng

Har hunnit höra exakt 01:14 av gamla bad cash hjälten jonas nya soloplatta när jag skriver detta, och jag kan inte hindra mig från att hylla.
Åh åh åh, vad jag behövde just detta just nu.


Dans! dans! dans!

Vad gör folk på vardagar efter jobbet?
Jag finner mig ståendes helt utan en aning när mina kvällar inte längre är fulla av jobb.
Är ju så trött av den obscent tidiga uppstigningen att jag knappt orkar släpa mig hem.
Förväntas jag sen göra saker? Gå på Posten? Städa? Komma ihåg att köpa toapapper? Laga mat? Vattna blommorna? Mata katten? Skrapa trisslotter? Diska?

Jag gör som vanligt.
Pillar med bilder i soffan med raggsockorna på och den här på repeat.

ok. det här o-bloggande tillståndet håller inte längre.
Snart kommer bilder från helgens frostiga paddeltur i skärgården, men innan dess vankas ett svårt beslut:
Hem och ta hand om disk, tvätt och städ som har ignorerats i månadsvis, eller fika på stan?
Fika är bra för mitt psykiska välbefinnande medans städning enbart är bar för det fysiska.
Prioriteringar.