Femton samtal senare fick jag inse att sjukvården i Norrköping inte gillar stockholmare och kasta in handduken. För första gången på de tre år jag varit på Aftonbladet fick jag ringa chefen och sjukskriva mig.
Väl hemma i civilisationen (no offence Axman) tog det ett samtal och 20 minuter senare satt jag med doktor Leif. Som hade vit rock, skägg och gav mig recept och goda råd.
Han lovade att medicinen skulle börja verka inom 36 timmar. Tills dess fick jag äta så mycket värktabletter jag kunde få tag på. (Det kanske inte var hans exakta ord, men det var så jag tolkade det).
Jag kanske inte ser ljuset i öronvärkstunneln, men har Dr Leif sagt att det finns där så tror jag honom.
Gonatt.
(Vem försöker jag lura? Kunde jag sova skulle jag väl göra just det)
6 kommentarer:
Uppskattar att du ändå pallar att ta dig tid till en liten macrobild, for your humle readers. Krya kära vän!
Ja, krya, krya, krya!
Linus: Nåt ska jag ju göra när örat håller mig vaken. Och kameran fanns ju där så nära, så nära.
Hur mycket värktabletter fick du tag på?
enligt petra mede är vi ju en tätort så jag vet inte...
/Axman
Fy fasen vad du har råkat ut för...
Krya på dig!
Skicka en kommentar