Egypten:2
De har ridit förbi varje morgon på stranden och frågat om vi vill hyra hästar och jag har sagt nej. Jullan kollar på mig med bedjande ögon, men jag kan faktiskt inte rida. Och då gör man inte det.
Förra gången jag satt på en hästrygg var på Skansen i sexårsåldern.
Det är sista dagen i Dahab och dykningen har blivit inställd, när jag tillslut går med på det hela.
En timmas långsamt lunkande på stranden kan jag nog klara.
Jag får den vita, Jasmin, och med lite hjälp sitter jag i sadeln, barfota och utan hjälm.
"Ned med hälarna, rak i ryggen, tyglarna i en hand" är de instruktioner jag får, och sen bär det av.
Vi börjar längs stranden och med hjälp av Ahmed får jag efter bara en kvart prova att galoppera.
Och med det var jag såld.

Stranden försvinner bakom oss och vi är snart uppe i bergen. I lös sand börjar jag få lite grepp på det där med trav och galopp, när Ahmed säger att det är dags att skippa stigbyglarna. Jaha.
Snart ryker även sadeln och det är svårt att få bort det meterbreda flinet från mitt ansikte när sanden försvinner under oss och allt jag hör är vinden och hovarna.
På hemvägen har mörkret lagt sig och bergen är sylvassa silhuetter mot en stjärnhimmel utan slut.