Kalla mig gärna naiv, men jag trodde på nåt vis att vi levde i ett land där man fick vård när man är sjuk. Så när jag inte sovit en sekund, för andra natten i rad, eftersom mitt öra värker så att jag inte kan tänka, antog jag att det bara var att kila ned till vårdcentralen.
Efter 1 1/2 timma i telefon är det bara att konstatera: jag får helt enkelt stå ut, det finns tydligen inga akuttider. Att halva ansiktet är bedövat och jag inte kan höra höga ljud utan att kvida, verkar inte ha med saken att göra.
Hur i helvete jag ska kunna sitta på en skränig tv-sänding ikväll, när jag inte ens klarar av att höra musiken i telefonkön förtäljer inte historien.
Länge leve Norrköping, liksom.