När jag var elva tolv år gammal köpte pappa första cd-spelaren till det Einarssonska hushållet. Med från affären fick han med sig två skivor till underverket. Bryan Adams "Waking up the Neighbours" (av oklar anledning) och Guns'n'Roses "Use your Illusion II" (han vill höra deras version av "Knocking on heavens door").
Jag ska inte säga att Bryan Adams lämnade några varaktiga spår i mig och syrran, men jag vill nog påstå att mitt förhållande till Axl är det längsta jag varit i.
På musiklektion i högstadiet skulle vi alla ta med en favoritskiva, jag släpade med mig min högt ärade blåa cd och fick min första lektion i att man bedöms efter sin musiksmak. Ylande gitarrer föll inte i god jord hos mina välkammade basket tjejkompisar.
Sen dess har GnR liksom alltid hängt med, oavsett om de ansågs coola eller inte.
Det dansades till "Don´t cry" på högstadiediscon och på 18årsdagen fick jag en "Appetite for Destruction" på svindyr USA-press, av en lika nördig pojkvän.
Med andra ord känns det helt logiskt att jag nu sitter och peppar inför melodifestivalens Andra Chans i Norrköping med "Locomotive" på högsta.
Från Spotify.