Jag vet inte hur eller när det började.
Jag vet inte heller varför, för det har sannerligen inte alltid varit så här illa ställt med mig.
Men det är ett faktum.

Jag är helt inkapabel att bo själv. När jag delar lägenhet är jag ibland den som med en lätt martytdragning diskar och städar för att sen bli lite ledsen när det skräpas ned. Ibland är jag den som rycker tag i allt när det börjar bli ohälsosamt stökigt. På senare tid är det oftast så att stökigheten stör mig men jag gör inget åt den.
På senare tid har det till och med slutat irritera mig. Det är inte förren jag med säkerhet vet att det kommer komma besök som jag gör en ansats att röja upp bland kläder, disk och tekniska prylar som ligger slängda lite huller om buller överallt.
Det bildas gångar.

Och jag är nöjd. Och lat.