Intressant är att denna likhet till trots reagerar vi totalt olika i samma situation. En kort bilresa från Stockholm finns det senaste tillskottet till det Boströmska familjeträdet. Leah är tre veckor gammal och,om det färgglada språket ursäktas, helt jävla underbar.
Men, och detta är ett viktigt men, jag nöjer mig med att titta på henne på replängds avstånd. Jag uppskattar att pilla lite på hennes osannolikt mjuka fötter och tycker det är grymt att se den lilla familjen tillsammans.
Syrran däremot får nåt blankt i blicken, börjar kuttra som en skogsduva på friarstråt och vill knappt släppa den lilla parveln i från sig. Man kan riktigt se hormonerna pumpas ut i blodomloppet som kylarvattnet vid Ringhals, och jag säger bara det Lee:
Be afraid. Be very afraid...
2 kommentarer:
Det här är förstås någonting som alla säger jämt om en sådan här bebis, men okej, kör i vind, jag känner mig lite allmänt pinsam i vilket fal: shit vad liten! Helt galet liten! Man smälter. Och Lina, jag har börjat blogga förresten.
haha ja Lisa var ganska imponerad av den lilla parveln, det finns nog en ganska stor risk att Lee får jobba hårt för att övertyga henne att det inte är dax ännu!
bilderna blev ju jätte fina, vi tar jätte tacksamt emot kopior!
Och ett jätte tack för att ni kom förbi, det var jätte skoj att träffa er båda!
Skicka en kommentar