Mitt humör var ungefär lika svart som regnmolnen när chefen bestämde sig för att skicka mig på friidrott.
Jag har aldrig plåtat denna ädla sport och blev därför inte själaglad över jobbet. Gärna utmaningar men inte när kroppen skriker av trötthet och humöret ligger i skorna.
Men det är tur att man kan ha så jämrans fel. Lagom till att jag kom till Sollentunavallen (efter telefonsupport av Joel) sken solen och det blev ju inte sämre av att jag hittade Robban där. Han var minst lika förvirrad som jag och om inte bildbyråns Markus dykt upp som en räddande ängel, hade det nog sett lite trist ut i morgondagens tidningar.
Vi följde hans minsta steg, kopierade hans inställningar och fanns det någon rättvisa här i världen skulle han ha byline för våra bilder imorgon!
Nu rullar bilen mot systrarna Riklund i Piteå med La Camilla i passagerarsätet. Nattbad vid Höga Kusten och många mackkaffe är inplanerade!