Igår var jag så in i bänken dum i huvudet att jag knappt förtjänar att sitta här och äta pannkakor nu.
Jag och en av de anställda på hostelet jag bor på fick för oss att det enda sättet att fira jul vara att göra det i en av de naturliga varma källorna som finns lite varstans runt Santa Fe. Vi började leta efter en, utan karta såklart, och vandrade runt i halvmetersnön i tre timmar. Utan resultat.
Nästa källa på listan hette San Antonio hot springs, och när vi kom till en igensnöade avtagsvägen stod det ett gäng bilar där. Lovande med andra ord.
Klockan var drygt tre när vi gav oss av ut i skogen. Vi hade vi det här laget inte ätit nåt på hela dagen och hade inte heller med oss nåt vatten. Ni börjar ana vart det här barkar va?
Vi mötte folk på skidor på väg tillbaka och snart insåg vi att vi skulle vara ensamma vid källan. Någonstans här borde vi funderat på det faktum att vi inte ätit, att solen höll på att gå ned, att vi inte hade ficklampor och att vi inte druckit på hela dan.
Efter 2 1/2 timmars vandring rätt in i skogen kom vi fram och då var det så mörkt att vi inte såg våra egna fötter.
Men efter den vandringen var det ju bara att hoppa ned i den undersköna källan och börja fundera på hur vi skulle ta oss tillbaka.
Som tur var kom det två läkarstudenter som gav oss godis och vatten och sen tvingade på oss deras ficklampa. Trots detta var vandringen tillbaka bland det värsta jag gjort. Huvudet snurrade, lungorna skrek och uppförsbackarna tog aldrig slut. Vi är trots allt på 4000 meters höjd och jag är inte van. Det var ett flertal gånger jag helt enkelt inte trodde att vi skulle komma ut ur den där skogen. Hade inte studenterna kommit, vet jag inte hur det hade gått.
Som sagt; så in i bänken puckat. I fortsättningen är det jag som alltid har med mig extra uppsättningar av allt, även på söndagspromenaden.
Var tusan hade jag min pannlampa, liksom?