tisdag, december 30, 2008

Nån skickade ett mess och frågade om jag lever.
Jag har nog aldrig känt mig fullt så levande som nu.
I förrgår sov jag på botten av Grand Canyon. Folk bokar sängplatser ett år i förväg, men jag gled in på mytomspunna Phantom Ranch på ett bananskal. Och fick en upplevelse jag inte riktigt fixar att beskriva.
Vandring i soluppgången. Kondorer cirklandes ovanför. Första utsikten över Coloradofloden.
Bilderna känns lite futtiga på något vis. Färgerna, tystnaden, ljudet av floden finns ju inte där.



7 kommentarer:

Unknown sa...

Va skönt att höra ifrån dig och att du mår bra. Blir du där under nyår?
nyårspuss från Mamma

princessbride sa...

Our family goes to the Grand Canyon every summer. We usually stay at the Mather Campground and brave the monsoonal rains. I hope you liked it there. It's beautiful isn't it? :)

Camilla sa...

det är jag som är nån. känns inte bra att du redan glömt mig. nu är det dags att komma hem!

Unknown sa...

Håller med Camilla - då även jag - DIN MAMMA - kallas för nån. Dax för hemfärd....

lina sa...

Camilla&Mamma: Ingen nämnd - ingen glömd och så vidare...

Lisa sa...

Du. Bilderna är raka motsatsen till futtiga, så om det känns så vågar jag knappt tänka på hur verkligheten är...
Ljuvligt ljuvligt.
Stor kram

Mattias Johansson sa...

Gud vad jag skulle vilja vara där, sovandes i självaste Grand Canyon. Coolt.
Ha det bra!