Jag vet, jag vet.
Jag vet att det är så det funkar, att här är hundratals fotografer och jag inte kan vara överallt samtidigt, och att vi jobbar i team och att jag inte snackar tyska och att allt görs för tidningens bästa och att redigerare inte gör de för att de hatar mig och att jag faktiskt inte skulle vilja jobba på en tidning som inte gör de prioriteringarna men ändå:
det känns tungt att slita som en jävla hund dygnet runt och sen bara ha frimärken i tidningen.

Staffan säger att jag är bra på att köra bil.
Det är ju alltid nåt.