Senaste veckan har varit aningens, ska vi säga, hektisk.

I tisdags förra veckan satt jag På Ön och hade en alldeles fabulös afton med Piteås finest. Då flashade Dolt Nummer på mobilen och en aningens stressad bildredaktör frågade om jag kunde åka till Paris nästa morgon. Bisarrt tidigt morgonflyg bokades och inte många timmar efter telefonsamtalet landade jag i Parran. Där hade en ung svenska blivit mördad och jag och reporter Östman susade runt och blev utskällda av diverse olika källor.
Jag stapplade mig fram på dammig franska och genomförde till och med en intervju på språket jag trodde jag glömt.
Mademoiselle Ostman var tvungen att åka hem och blev ersatt med den fransktalande och därtill fantastiskt trevlige Staffan. Det blev mer åkande i finfin hyrAudi och kryssande mellan husrannsakningar, arresteringar, lantliga bankomater och sotiga fyndplatser.
När det mesta var gjort i Paris kom ett tips och vi störtade på planet till Toulouse. Ny hyrbil och flera timmars körande på landsbygden senare genomförde Staffan den kanske känslomässigt jobbigaste intervjun jag varit med om.
En halvdags slappande följde innan vi satte oss på flyget för att åka hem till svedala.
Bagaget var precis incheckat när det där fantastiska Dolda Numret visas igen och en röst ber oss att hoppa av i Frankfurt och istället styra kosan till Wien. Några timmar därifrån hade numera världsbekante herr Fritzl precis blivit avslöjad. Vi hamnar på Ybbstrasse och rätt in i årets kanske största mediecirkus. CNN, BBC, ORF. Alla tänkbara bokstavskombinationer är på plats och gör stå-uppor framför huset.
Efter några dagar kommer mindre utsliten avlösning och Staffan styr kosan hemåt.

Efter 7 dagar i 2 länder har jag gått igenom 5 hotell och 4 hyrbilar. Nu har jag fått BMW till Golf pris och denna godings nyckel får de bända ur mina händer.
Nu sitter jag på 11e våning på ett Hilton på annan ort och tar det lite lugnt innan allt drar igång igen imorn.
Herrejävlar vad jag älskar mitt jobb.