Det är lika bra att jag skriver det rakt ut.

Jag funderar lite på att köpa hus.
JA, det är helt galet.
NEJ, jag har inget jobb.
JO, jag är bara 25. Snart.

Men det är ju liksom inte vilket hus som helst.
Det är ju MITT hus.
På min gata, hemma i Bromsten. Jag har sneglat på den vitputsade skönheten sen vi var fem och tiggde läsk av det gamla paret som bodde där.
Det är ett renoveringsobjekt utan dess like. Men hey! pappa bor ju 100 meter bort, och han om nån kan ju sånt.
Öppen spis, äkta medaljongtapeter i köket och fiskbensparket.
Jag trivs inte så bra med att bo själv, så det är ju bara att leta rätt på en bra inneboende och börja riva innerväggar.

Jag är kär.
Bara tanken är ju helt galen.

Men kan man inte få tänka såna ibland?
Imorn ska jag till banken.