två dagar som Storasyster tar på krafterna.
Är färdig att stappla i säng men det enda jag kommer drömma om är diffusa bilder ur dagens dataspelsskörd. Dreamfall, säger jag bara, det går inte av för hackor.

Annars är jag mest arg, sur och vansinnig på idioterna på InfoCare som lyckats slarva bort mitt 70-200 objektiv och som inte verkar ha nån lust att göra nåt åt det.
Det är bara prylar, men ändå...

Imorn ska jag ringa och SKÄLLA.

Jag vet inte om det är för att omgivningen börjar gifta sig alternativt skaffa barn, eller både och, men jag känner mig lite historielös. Har jag varit ganska dålig på att ha kontakt med gamla vänner från gymnasiet eller längre tillbaka.
Ofta var ju det enda man hade gemensamt just att man gick i samma klass och inte så mycket mer, och jag antar att det kanske är därför man förlorade kontakten.
Jag ser inte riktigt poängen med att omge mig av den typen av gäng man hade då. En jäkla massa folk man liksom hade som utfyllnad. För att man skulle vara just ett gäng.
Fick iaf bevis på motsatsen idag. Var och tog en tre timmars fika med en long-lost gymnasievän som jag inte träffat sen studenten. Och det var sjukt trevligt, vilket får mig att överväga om jag kanske varit lite för noggran när jag rensat upp i bekantskapsrabatten. Det är alltid positivt att ha lite fel om folk.

På vägen hem hittade jag dock lösningen på mina problem:

Vad är grejen med provrum?
Man tycker ju att de som ansvarar för dessa inrättningar borde vara intresserade av att få mig att framstå i ett så fördelaktigt ljus som möjligt? Inte som nåt med utgånget bäst-före-datum på rymmen från Konsums köttdisk.
Eftersom Thailandsresan rycker allt närmare var jag tvungen att ge mig in i kampen för den perfekta bikinin. Jag fick ganska snart överge detta ambitiösa mål för att istället fokusera på att hitta en som inte hade rosa palmer eller gulliga djur som främsta säljargument.
Efter ett gäng affärer med små skitiga provrum utan fungerande draperi hittade jag tillslut till provrummens Rolls Royce. Twilfit Gallerian. Jag säger bara sammetsdraperier, svängrum, sittpuffar, jag-behöver-hjälpknapp och lånerock i siden. Inte för att jag kan se mig själv svepa ut i butiken i svart sidenrock men det är möjligheten att göra det som är grejen.
Så nu ligger en påse badplagg i hallen och väntar på att göra premiärdoppet hos systeryster i Amazing Thailand.

Det kändes ännu mer aktuellt att fly kylan efter min morgonpromenad på Brunnsvikens is.
Trevligt men jäkligt kallt.

ÄNTLIGEN!
Jag har gjort mitt första "jag-har-fått-nåt-i-nåt" jobb.
Jag trodde plåster i chokladkakan och skosnören i korven var vardagsmat på kvällstidning men det har alltså tagit nästan ett år tills jag fick göra min debut.
Jag säger bara en sak.
Cashewnötterlarverskalbaggar.

Nu börjas det.
Igår hängde jag på när Tobbe och Sharon provade mat på Babajan på Djurgården.
De funderar på att gifta sig där. Gifta.Sig
Bröllop.

Stort.

Maten var fantastisk så jag tycker att det är en alldeles superb idé.
Problemet var att det kanske inte var högt nog i tak. Nämnde jag att båda är cirkusartister? Som diggar att slingra i rep på höga höjder.

Jag tror på det här bröllopet. Alla såna borde kräva en viss takhöjd.

Nu är det dags för mello-orgie i Blackan.
En lördagkväll som inte går av för hackor med andra ord.

Vad gör man när det snöar och tyst i telefonen?
Jag uppdaterar min hemsida, så nu finns där lite fler gamla och nya bilder.

Denna genomgång har gett mig akut Norrbottens-saknad. Jag har spanat in bilderna från solo-roadtrippen till Abisko och Stora Sjöfallet och vill inget annat än sitta uppe på Nuolja och spana ner mot Torne träsk. Jag måste bott nånstans på fjället i ett tidigare liv för jag har aldrig känt mig så hemma som där.

Jag måste ta med mig systeryster upp i sommar, det är ett som är säkert.

Människor är fantastiska varelser.
En del av dem har skägg.

De säger att gymnasie, eller i alla falla universitets, tiden är den bästa i ens liv.
Jag säger att det är som bäst just nu.
Har just sagt hejdå till Emma, Ylva och Johan som käkat middag hos mig. Och det finns nåt barnsligt härligt med att dricka vin och käka gott på en helt vanlig sketen onsdag. Vi har inte ens frågat nån om lov.
Nästan härligare är att när de går är jag ensam i min (nymålade) lägenhet, med min musik och mina filmer.

Vad jag vill komma fram till är att det inte bara är dåligt att bli vuxen.

Min fascination för nittiotalshjältar börjar anta lätt bisarra former.
Det hela började en regnig söndag, dagen efter inflyttningsfesten i nya lyan. Jag och Lisa gick till videobutiken i jakt på något som skulle få denna fasansfulla dag att gå lite fortare. När vi ska betala för våra high-school filmer ser jag den.
Boxen. MacGyver complete Season 1.
Jag tar den i min hand och i samma stund jag läser baksidestexten "MacGyver - hälften pojkscout, hälften geni" är jag fast, och jag gillar det.
Sen dess har det blivit en timme eller två med hockefrillans främsta ambassadör.
Men så kommer dagen då det inte riktigt räcker längre. Jag behöver mer.
Under lite planlöst piratsurfande hittar jag en sedan länge glömd bekantskap, Duncan MacCloud. Highlander.

Komplett med titel i fejk metall och explosioner i introt.
Jag måste ju sysselsätta mig på nåt vis medans spaklet torkar på väggarna, right?

Kommentarer är överflödiga.

från igår.

Igår var jag på jobb med den rosa sportbilagan. Vi skulle träffa tränaren till ett av stockholms största hockeylag.
Allt flöt på utan några överraskningar; jag frös röven av mig, ljuset var dåligt, jag hörde inte ett ljudav intervjun eftersom speakerna envisades med att kommentera matchen som gick i bakgrunden, men det var ändå nåt som inte riktigt var som vanligt.
Nu kom jag på vad det var.
Det spelades BRA musik i halvlek och vid avblåsningar. Jag lovar, Debbie Harrys ljuvliga stämma avlöstes av Ramones, som i sin tur fick ge plats åt Dylan, och om jag inte har helt fel tror jag att jag hörde lite Blur där nånstans oxå.
Inget Queen eller Springsteen.
Fantastiskt!

Meningen med en hemmahelg är kanske att jag ska ligga i soffan och glo på Melodifestivalen, men dessbättre saknar jag både tv och ro att vara sysslolös.
Med tanke på att mina föregångare i läggan har lämnat den pissgula vardagsrumstapeten lika full med hål som en schweizerost, så är sysselsättning inte mitt stora problem.
Så det blev en liten sväng till byggvaruhuset och det går faktiskt alldeles utmärkt att prylnörda-loss även där.
Dagens pryl är utan tvekan tapetskarvshyveln. Vilken genialisk liten grej! Långa slamsor av den förhatliga standardtapeten trillar ned på golvet, och med dem all veckans frustration.
Min plånbok, lever och mitt vardagsrum kommer vara tacksamma för denna sysslolösa lördagskväll.

Fast jag måste säga att det var mycket lättare att vara duktig när jag bodde i Hägersten. Allt det roliga är ju så mycket närmre nu.

Oh, nu valde iTunes Elvis åt mig.
Sweet skarv-utplånar-musik!

"Det kommer bara leda till nåt ont" med Säkert! är utan tvekan dagens (kanske veckans) låt. Laakso-Markus har aldrig låtit coolare.

Och nej, jag har inte städat ännu.

Det här är min lägenhet:

Det här är mitt kylskåp:

Det här är jag:


Alla dessa tre saker borde styras upp till middag chez moi ikväll. Och vad gör jag?
Bloggar och överväger att kolla på ett Heroes avsnitt till.
Konstruktivt.

Attans. Skulle ju bara kika på splajtans nya Lost och sen knyta mig.
Men så hittade jag Heroes. Och efter två avsnitt på raken är jag nog dessvärre fast. Med 3 till väntande blir timmen nog sen i kväll.

Tv-pejlaren ringde mig idag och lät ganska så tveksam när jag sa att jag inte hade nån tv. Med så mycket skit på dumburken och så många bra dvdboxar och serier inom nära räckhåll är det inte konstigt att min telefunken samlar damm i garderoben.

Nu måste jag ta reda på vad som händer.

Karmakontot har fått sig en rejäl påfyllning.
Idag har jag varit den ideala storasyrran, förutom den stora mängden svärord då kanske, och åkt skidor hela dagen i Hammarbybacken.
Maya kunde knappt ta sig ned för barnbacken när vi började och sista åket tog hon den näst brantaste utan att ramla. Jag tar åt mig hela äran. Glasstruten kicks ass!

Det sköna med att åka med kidsen är att jag kan låtsas att det är för att jag ska lära dem som jag plogar mig nedför backen. Haha. Och så finns det ju finfina konversationsmöjligheter med alla heta skidjobbare. Win win win situation helt enkelt.

Ärligt talat, varm choklad med Oskar och Maya slår det mesta, alla dagar.

Ibland ska man ha tur.
Jag har letat letat letat letat efter ett skrivbord. Och så idag dök Det upp, på blocket. Mitt skrivbord. 50 tal med infällda handtag och mässingsskruvar i benen.
Som jag åker till Handen och trotsar både galna hundar och läskigt välmående villa förorter för att kunna stuva in i den lilla röda. Sen släpade jag det över innergården och ska precis baxa in det i hissen när -plopp- nyckeln trillar ner mellan hiss och hus. Attans.
Jag håller som bäst på och planerar framtida telefon samtal till värden när jag ställer skrivbordet på högkant för att få plats i hissen. Då. Ett lönnfack uppenbarar sig. Med en extra nyckel i.
Jag ÄLSKAR gamla möbler.


Älskar inte det faktum att pungat upp med pengar motsvarande en hygglig charterresa för att få bort dudunk ljudet i bilen. Gillar inte saker jag inte förstår och därmed inte kan påverka. "Nej, herr bilmeck. Jag tror inte alls att bussarna på hjulupphängningen är paj och måste bytas..."

Annars tror jag att min envisa förkylning håller på att äta sig igenom mina kvarvarande hjärnceller. Jag har ingen annan förklaring till att jag höll på att börja gråta när en Gyllene Tider låt kom på radion idag. Herregud.

Vad Helena Bergström har med något av ovanstående att göra? Ingenting.
Men hon sa att hon gillade semlor, så varför inte.

rosa grisar flyger. jag kan låta en semla vara i mera än 10 sekunder. det finns tvättid idag.

lika sannolikt som ovanstående trodde jag att det var att lisa skulle starta en blogg. men det har hon. visserligen en ooblogg. men ändå. jag är stolt.

Men ledsen att se henne åka imorn. I lägenheten byts tekannor byts mot koppar och jag gråter floder av sencha lime.

Ibland ibland är det strålande lätt att vara fotograf. Då är alla människor glada och inspirerande och bilderna blir bra. Alla väggar är vita och studsar ljus som om de aldrig gjort annat. Solen lyser när jag är på väg till jobbet men har lämpligt nog gått i moln när det är dags att plåta, så att ljuset är så där mjukt och studiosnyggt.
Jobben är bra, bilen tjuter inte och gluggarna är skarpa.
Bra bra bra dag idag, med andra ord.

Kameran luktar fortfarande gamla pantburkar, efter ölmarineringen på Eagles of death metal, men verkar funka.
Bra där.

Lämnade glatt lägenheten igår vid tretiden för Sally Mann utställning. Utställning blev middag, öl i Gamla Stan blev drinkar på Indigo, blev drinkar på Snaps blev drinkar på Pet Sounds och sen ännu mera Snaps.
Jag är med andra ord inte på topp idag.
För att göra saken värre såg jag detta på vägen hem från förmiddagspromenaden.

Vet inte om jag vill veta mer.
Ikväll hänger jag med Angus MacGyver i soffan.

JA, jag borde plugga.
JA, jag har jävligt tråkigt.
NEJ, mina vänner har inte samma musiksmak som mig vilket innebär solokonsert ikväll, om jag inte vill missa Suburban kids with biblical names, lasse lindh, the mary onettes och sambassadeur. och det vill jag ju inte.

Snälla fotodiket, kom tillbaka! Jag saknar dig fruktansvärt.
Ännu en konsert utan armbågsrum. Men där Lalehs fans var stillsamma och gungade lätt, var Eagles of death Metal INTE det. Man skulle kunna kalla dem mer hängivna.
Det var packat med packade hårdrockare med mer än en stöl innanför västen.
Jag kom därifrån med ganska många ganska oskarpa bilder och ett objektiv marinerat i öl.
Det är en VÄLDIGT dålig egenskap hos ett objektiv att droppa små droppar öl när man vänder det neråt. Jag funderar på om jag egentligen borde vara vaken inatt och zooma hit och dit så att det liksom inte klibbar fast.
Det faller på att jag är så trött.


Laleh, Debaser Medis 6 feb 2007

Note to self:
Vill du få personliga bilder i miljö, boka inte in för kort intervjutid på ett kontor.
Jag säger inget så har jag ingenting sagt.

Det är bra att tvingas än dra uppfattning om saker.
På jobbet idag stod det: Linbos, 20:30, Laleh.
Vilket dechiffreras till konsertplåtning för min del.
Konserten var försenad och på Debaser Medis har de bestämt sig för att fotodike är överflödigt, så jag var på måttligt bra humör där jag stod och trängdes med folk som skvimpade öl på kameran.
Då. Kliver två tjejer upp på scenen, framför draperiet, och börjar spela fiol.
De spelar mot varandra, med varandra. Kan inte kalla det för något annat än fiol-rock.
Helt jävla fantastiskt.
De höll på i 10 minuter och sen gick de av.
Min syn på fiol är för alltid förändrad.

De säger att "mitt hem är min borg". Jag spenderar mer tid i min bil än i mitt hem och därför är detta en svart dag.
I morse när jag skulle köra i väg till jobbet upptäcker jag att nån dundrat upp för vindbryggan och krossat porten. Nån har kikat in i skottgluggarna och bestämt sig för att äntra. Min obefintliga vattengrav gjorde det relativt enkelt för denna nån.

Nog med borgmetaforen.
Jag.Har.Haft.Inbrott.I.Bilen.

Det fanns såklart inget att sno, förutom lite laddare. Men ändå.
Obehagligt. Jag älskar ju min lilla röda bil.

Men, trots allt, det är ju bara saker.
Är sjukt glad för att jag har ett jobb som jag älskar. Idag har jag jobbat i femton timmar och haft kul nästan varende minut av dan. Det är inte helt fel. Jag är fortfarande förundrad att de faktiskt vill betala mig för det här.

sms-humor:

skulle skicka "glömde köpa läsk till bålen" till Lisa igår.
Det blev nåt helt annat.
Prova och se.

Inflyttnings- och födelsedagsfest.
Det hela avlöpte väl, utan större incidenter. Inga grannar (förutom den trevliga) kom och störde och vi hade en formidabel kväll.

Det pratades om svanar, pirater och annat smått och gott.

Foto: Lisa Olaison
Det är någon bokstavskombination som gör att man har svårt att släppa saker som man börjat på. Vad den än heter så har jag den.
Det hela började med min nya leksak, GPSen. Var ju tvungen att testa, så jag letade rätt på en loppis som låg nånstans långt ute i skogen i Haninge. Efter alldeles för många "Sväng vänster om ett-hundra-femtio meter" (kan man inte bara stänga av henne???), var jag framme i nåt risigt industriområde, där jag skulle känn mig mer hemma om jag bara hade haft hästsvans och skinnväst.
Men inne på en lerig gård fanns en lada, och där stod den. Den Perfekta Stolen. 50 pengar kostade hon och sen baxade jag henne i min lilla röda. Risigt tyg var det så min vana trogen tänkte jag" Äh det är ju bara att klä om". Halvvägs hem insåg jag att sannolikheten för att jag skulle bära ner stolen i grvsoporna om en vecka för att jag inte klätt om den var överhängande. För att undvika detta drog jag på en gång till Ikea och köpte tyg och häftpistol.
Sen började häftandet, och min gamla Husqvarna fick lite motion till kuddarna.
Klockan blev tio och de andra började skruva på sig och drog till sist och drack öl. Jag planerade och möta upp, NÄR stolen blev färdig.

Klockan blev ett och vännerna kom tillbaka, glada av öl. En efter en går de och lägger sig och stolhelvetet är fortfarande inte klar. Halv två bäddade jag ner mig och efter lite pill nu på morgonen tronar hon i vardagsrummet.

Låt födelsedagsfesten börja! ( jag vet var jag kommer sitta hela kvällen...)