Det finns inget bättre än att köra bil på mörka vägar med stereon på högsta. Idag stod färden från Sundsvall till Stockholm och mitt färdsällskap var bland annat Bob Dylan. Det är nåt med honom som gör att tankarna far iväg, och idag klurade jag bland annat på varför jag tycker så mycket om att ( och desperat behöver) vara själv.
Efter många vändor och allsång ( kan man sjunga allsång själv?) till Positively 4th street, kom jag fram till att det säkert har nåt med den där tvillingen jag har att göra.
Har man umgåtts med nån så mycket så får man kanske ett stort behov att bara vara ensam.
Nu har det dessvärre gått lite väl länge sen jag träffade henne, och jag saknar min ägghalva. Fast inte som man saknar en kompis eller familjen utan på nåt annat vis. Det känns liksom aldrig, på nåt newageigt vis, som att hon är särskilt lång borta. Även om Thailand rent geografiskt förstås är en bit.