Lagom när desperationen började smyga sig på där hemma i uppsatslyan plingade det till i min lur och lite jobb trillade in.
Så jag lämnade glatt hjälte-lisa med eländet och susade till Globen. Där tittade bildchef-marie lurigt på mig och sa: Bandy? Hur låter det?
Toppen sa jag, intet ont anande. När jag lite senare förklarade att jag tagit jobbet frivilligt tittade övriga fotored på mig som om jag var en förrymd anstalstfånge. Sen följde långa förklaringar om exakt vilken utrustning jag behövde. Inte fotografisk sådan utan kläder och fiffiga luggunderlagsplattor att stå på.
Det visade sig vara fantastiskt roligt även om jag inte riktigt fattar tjusningen att titta på det om man inte har en 400 glugg mellan sig och spelet.
Sen spelar det inte så stor roll att jobbet blev petat av vinnande handbollsdamer, huvudsaken är att jag, som det så präktigt heter, lärt mig något nytt idag oxå: det är sjukt svårt att få med bollen i bild när man plåtar bandy.