Ok, så här är det: Jag dansar sällan, eller inte. Men ikväll var det jämrans nära. Hey willpower blippade röven av mig och lisa. Efter en dag i ostbåge position framför Ragnar och Spss var det precis vad vi behövde. Trippel konsert på debaser var bokat och kvällen öppnades av Herman Düne som var precis lika amerikanska och gnälliga som jag förväntade mig. Dessutom ges alltid cred till skäggiga män som står med två trägrodor i handen och spelar som om deras liv hängde på det.
Efter detta stod Zeigeist på tur och jag förväntade mig nåt tyskt, skramligt och mörkt. Döm om min förvåning när det studsar upp 5 pers på sen iklädda renhuvuden och masker. Galen show med fladdrande avspärrningsband och guldcaper följer. En vild gissning är att de bildade bandet på nån typ av konstskola. Bra som attan.
Avslutar gör Hey Willpower. Upp på scen kommer en tanig vit kille som ser ut att komma direkt ifrån senaste Dreamhack. Bakom honom står sjukt vältränad och galet snygg svart dansbrud som lyfter hela konserten. På en piedestal en Mac. Och sen följer bland det bästa jag sett på scen på länge. Och det som toppar allt är att sångaren är så sjukt glad och tacksam över gensvaret. Jag flög hem.

Jag är så jävla glad att vi inte går upp med uppsatsen förrens i januari.