Utanför mitt köksfönster finns en brandstege som går ned till våningen under ( så att jag om det brinner kan klättra ned till granne och sen...vaddå?).
Från denna lilla plattform har det låtit konstigt ett par dagar och härom morgonen höll jag på att sätta gröten i halsen när en gigantisk (nåja, ganska stor) skogsduva i panik flög därifrån när jag öppnade fönstret.
Sen dess har jag vänligt men bestämt försökt få fågeln att inse att den borde hitta nåt lämpligare ställe att slå ned bopålarna på, men utan framgång.
Det envisa flygfät stannar kvar.
I dag ringde det på dörren. Grannen hade fått nog av ljudet och ringt bovärden Henrik som kom och rensade bort det prydliga lilla boet och de två små äggen som låg där.
Jag intalar mig att jag faktiskt gav den alla chanser att sticka innan vi avslutade det hela, men känner mig ändå lite.....elak.