Herregud vilket dygn.Vet inte var jag ska börja.
Enligt devisen "minst tid i sundsvall vinner" så skulle vi dra upp och ner från Stockholm över dagen. Det varnades för storm. Jag kirrade vinterdäck och trodde därmed att jag helgarderat mig och kunde garva vädret makter rätt upp i nyllet. Jag hade jävligt fel. Uppvägen var moddig och snöig, hal och tidskrävande. I bilen fanns jag Laura, Lina T, Kattis och Daniel. Vissa i baksätet ser ut att ha roligare än somliga andra.
Givetvis var vi tvugna att stanna på Dragon Gate för att betrakta dårskapen. Det blir på något vis bara bättre att se ett kinesiskt tempel under uppbyggnad med snöstormen yrande runt knuten.

Rädda sig den som rädda sig kan.
Efter 4 timmar på Västernorrländsk mark, säger vi farväl till Daniel och Stefan på Divan. (Fysikens lagar borde hindrat dig från att käka upp det där stefan...) Vi börjar köra mot Stockholm. Nu är det jag, Laura, Kristin och Tomas i kärran. Gott om plats med andra ord. Lisa O ringer för att beklaga sig lite över det faktum att hennes tåg stannat i Hudiksvall och på sin höjd kunde tänka sig att rulla tillbaka samma väg det kom. För att bespara henne från detta öde slirar vi in till Hudiksvalls tågstation och plockar upp vår strandsatta kamrat där.

Dåligt move. Vädret och väglaget blir om möjligt sämre och vi blir omkörda av en galen förare i gul DHL lastbil som sladdar fram i innerfilen.Vi bestämmer oss för att nog är nog, och tar sikte på nattsömn i Gävle istället för att med största sannolikhet hamna i diket. Dessvärre spelar det ingen roll vart vi planerar att sova för det tar inte lång tid innan trafiken kryper fram. När varje mötande bil blinkar frenetiskt med helljuset behöver man inte lägga mycket möda på att fatta att något har hänt. Vi stannar och går ut och kollar . Ett par bilar framför oss står en gul DHL lastbil över vägen. Den brinner. Rejält. Snön yr, bilen brinner och där står vi. Tiden går och vi inser att vi kommer bli stående ett tag. Polisen kommer och när vi frågar dem fattar vi ännu mer att vi inte kommer sova hemma i natt. Bärgningsbilarna kommer inte fram, och lastbilen blockerar effektivt hela körbanan. Lisa kläcker de numera berömda sista orden: " Det kunde varit värre. Det är varmt och vi har ju iaf varandra". Inte långt därefteråt hörs en duns på bakrutan. Vi kollar bakåt och då splittras den. Glas och snö och vind i en enda härlig gemenskap yr in i bilen. Där bakrutan tidigare satt, fannns istället ett stort hål. Det kunde tydligen bli mycket värre.
5 timmar står vi där. Med nosen vänt mot trafiken för att slippa vinden, och med hålet täckt av en av räddningsverkets filtar.
Det är tur att man har leksaker med sig. Det hela handlar om kondens. En kall kamera tas in i varm bil. Lägg till en gravid Laura och det blir som det blir. Jag har sett ljuset.

Lisa och Kristin som ska jobba hoppar på ersättningsbussar, och kvar är jag, Laura och Tomas. När trafiken väl börjar rulla igen, vid tvåtiden på natten, har vi ett mål: Tönnebro. En varm kaffe och framförallt en presenning istället för ett hål där bak. Det är märkligt mörkt på Tönnebro när vi kör in. Några snödrivor senare hittar jag en liten lapp på dörren: "Stängt på grund av strömavbrott". Vi var, efter omständigheterna, ganska uppåt ända tills vi fick detta besked. Initiativförmågan blåser bort och bilen skakar av vindarna från Tönnebrosjön. Där står vi i ett par timmar till, tills vi på vinst och förlust ger oss ut på vägen igen. Det har börjat läcka in i baksätet och det är dags att hitta nåt att käka. Vi rullar in på Hakke Gård klockan 0600,en halvtimma innan de öppnar. Där fixar vi Gaffa och plastpåsar och tråcklar ihop en provisorisk bakruta som trots allt tar oss hela vägen hem.

Klockan 11 parkerar vi i Stockholm.
I fortsättningen lyssnar jag på vädervarningar.